Läser kvällssaga för E. Mamma Mu. Det är så fina bilder och söt saga, och jag gör roliga röster och vi njuter båda två.

Tror jag.

Men förmodligen inte.

För plötsligt vänder sig E mot mig och säger:

-Jag kan lyssna på dig om du vill mamma – men dockan har somnat nu. Hon pekar på sin sovande docka och mumlar ”Shhh!” med fingret för munnen.

Det är ju lite av en kalldusch, det är det. Jag som trodde att jag underhöll på hög nivå.

-Vad skall vi göra då? viskar jag. Skall vi fortsätta läsa eller?

E tittar på mig med en blick som är svår att beskriva. Bäst lyckas jag kanske om jag talar om att att möta den blicken var som att ha en stirrningstävling mot en man med emaljöga – man har inte en chans att vinna.

-Jag kan inte lyssna nu för dockan vill att jag kammar hans hår, förklarar hon sockersött och klättrar ner från fåtöljen vi sitter i.

Jaha.

Jaha ja.

Utslagen av en docka.

Av en docka som sövts av min monotona berättarröst.

Av en docka som sövts av min monotona berättarröst och samtidigt kan kommunicera att han vill bli friserad.

Av en docka som sövts av min monotona berättarröst och samtidigt kan kommunicera att han vill bli friserad och till yttermera visso är sedan sin tillvarons begynnelse totalt flintskallig.

Jaha ja.

Jaha.

Nåja.

Jag har ju iallafall min bok.

Så jag nynnar lite på ”Vi har fått en konstig ko” och läser vidare.

Man är aldrig riktigt ensam om man har tillgång till god litteratur.