First Sign of Madness

Jag har som sagt varit bortrest stora delar av helgen. Då hinner man inte sortera strumpor som man borde. Men det var inte det jag stod och tänkte på i denna arla morgonstund. Tankar fokuserade på annat än strumpsortering: first sign of madness.

Second Sign of Madness

A röjer in i köket och visar upp sitt val av kläder för dagen. –

-Fint, säger jag, du glömmer väl inte att komma ihåg att sätta på dig strumpor sedan bara?

-Nejdå, svarar han och rusar iväg igen.

Och jag blir stående. Frusen mitt i rörelsen. Som om ett pistolskott gått av och chockat mig till inaktivitet. Vad menade han? ”Nejdå” som i att ”jag glömmer inte strumporna” eller ”Nejdå” som i att ”jag kommer inte att sätta på mig strumpor”? Jag funderar över vilken grad av grammatisk sofistikation man kan förvänta sig av en sexåring. Vad menade han? Strumpor eller inte strumpor? I säkert fem minuter står jag där.

Third Sign of Madness

Fem minuter senare: A kommer inskuttande i köket och visar upp vilka strumpor han satt på sig. Bra. God grammatisk sofistikation. Jag nickar, lättad, och tänker fortsätta med frukostundanplockandet. Men A hinner se att jag fortfarande står med müslin i handen och skåpluckan öppen precis som när han stack iväg. Fortfarande. Fem minuter senare. Han tittar på mig och flinar:

-Har du stått här hela tiden och funderade på vad jag menade när jag sade ”nejdå”? frågar han.

Busted.

Jag är alltså så vansinnig – så konsekvent vansinnig – att barnen förväntar sig denna galenskap och kan diagnosticera den korrekt.

It’s a downhill slope from here.

Om inte.

Om inte.

Om inte jag kan hålla vansinnet i schack genom en rigorös strumpsorteringsregim förstås.

Det är värt ett försök.

(Fourth Sign of Madness).