Ni vet känslan man får ibland.

Känslan som uppstår när man till sist hittar den förlorade partnern till en sedan ytterst länge ensam liten singelsocka som gett upp varje hopp om att hitta sin äkta hälft.

Ni vet.

När man har vänt på alla madrasserna i varje barns rum.

När man har rotat igenom kulturlager från forna vinteroverallsförvaringar i förrådet.

När man i ett sista desperat försök att uttömma varje tänkbar möjlighet i alla otänkbara scenarior vänder ut och in på havregrynspaketet.

När man till sist – med uppbjudande av sina yttersta krafter – som en stridssargad segerhjälte som inte anar hur nära kavalleriet är – går in i det mest förbjudna (H:s pyssellådas ”kanske-kan-vara-bra-att-ha-någon-gång-som-råmaterial-så-jag-sparar-det” kott-och-pinn-stinna textilfärgs-bestyckade piprensar-rika extra-eventuellt-får-endast-användas-vid-speciella-tillfällen-avdelning) och hittar den udda socka som i veckotal gäckat ens detektiva nit.

DEN känslan.

Ni vet.

Ni VET!

Eller hur?

Jo! Ni vet!

Nänä.

OK. Det kanske bara är jag som vet.

Det kanske bara är jag i hela världen som har upplevt den känslan.

(M säger att det bara är jag).

Men den känslan.

Den är bra, den.