Ja. Ja! Jag vet att äppleträden blommar som om änglar landat på grenarna. Och att päronträdets blommor är skira och luktar som själva essensen av månaden maj. Jaja.

Och ja – jag vet. Det står små pingstliljor och tulpaner här och var och piggar upp.  Allvarligt.

Ja. Jo. Ja. Jaja. Och åkrarna blir grönare varje dag. Ho hum.

Jo jo. Det är fascinerande hur fort det går och hur lummigt det kan vara. Himmelens blåhet är sådan att det kan skrivas psalmsång om den. Gäsp.

Tjata.

Du sitter där så upptagen av ditt livsnjuteri och dina drömmar:  ”Sommar – sommar – sommaren kommer”.

Men tänk på mig då.
Du dricker dig otörstig på naturens färgprakt. Helt hänsynslöst bara.

Och själv sitter jag här. Väl medveten om att en av livets vackraste nöjen snart går från att vara en flodvåg av lyckliga möten – färgglad livslust – dynamiska möjligheter – smalnar av till en liten smal rännil som framåt juli bara är en uttorkad dikesren.

Exakt.

Så där skall du komma med din ”sommar – sommar åh vad härligt”.

Jag säger bara: vad skall jag göra på kvällarna dårå? När strumpsäsongen är slut. Inget att para ihop. Inga nya sockrullningar att testa. Inget att stoppa. Inget att glädjas åt.

Den mörka säsongen är sannerligen här.