H: Mamma vilken kändis skulle du mest vilja träffa?

jag: Öh… Jesus…

H: Men! Jag menar NU. Någon som finns nu!

jag: Eh… hm… Astrid Lindgren.

H: Men hon finns ju inte nu!

jag: Hm. Det var svårt. En kändis som lever nu som jag vill träffa. Hm.

H: Men! Vet du inte! KAN du ingen kändis nuförtiden? Eller? Är du SÅ gammal att du inte ens vill träffa folk som lever nu?

jag: Men det var så oväntat. Jag vet inte.  Jag VILL säga Martin Luther King men han finns ju inte ibland oss längre.

H: Eftersom DU finns på riktigt måste den också finnas på riktigt. Så enkla är reglerna.

jag: Hm… Aha! Nu vet jag. J K Rowling. Sisådär. Ha! Hon lever. OCH hon är känd. Haha!

H: Mamma. Menar du på allvar att du är STOLT över att du kom på en person som lever nu som är känd som du vill träffa?

jag: … eh… ja.

H: Så! Ocool! OK. Nu skall jag berätta vem jag vill träffa.

jag: Gör det. (dramatisk paus) Är det Justin Bieber? Yohio?

H: Nej! Så klart! Hur pinsamt vore det? Nej! Det är… (drumroll) … Kitty! Mästerdetektiven KITTY! Från Kittyböckerna.

jag: … eh… hon finns ju inte på rikt- … eller jag menar: Bra val!

H: (himlar med ögonen) Mamma trodde du inte att hon fanns på riktigt? Jag har typ tjugo böcker med henne.

jag: Så klart.

H: Du är så enormt ocool ibland mamma.

jag: Ja jag vet. Det är liksom min uppgift att vara ocool.

H: Kittys mamma är jättecool.

jag: Ja jag förstod det.

H: Och Yohios mamma är säkert också totalt cool.

jag: Jaja.

H: Och Justin Biebers –

jag: Ja.

Jag böjer mig ödmjukt och går därifrån. För fem år sedan satt hon fast på mig som en klätterväxt på en vägg varje gång vi var utanför huset tillsammans. Nu är jag så ocool att även om man lade ihop ocoolheten hos alla andra mammor och mormödrar och farmödrar och mormorsfarmödrar som finns på hela norra halvklotet skulle deras samlade arsenal av ocoolhet vara mindre än min egen uppmätta grad av ocoolhet.

Men det gör inget. Jag är glad ändå.

Jag finns ju på riktigt.