nov 202012
 

Vår katt Frodo har dött. Den stora och vita katten som kom till oss i somras.

Igår kväll låg han i en korg och andades inte. Vi vet inte vad som hände – tidigare på dagen sprang han omkring och lekte och var glad. Igår kväll skulle M säga godnatt till katterna och kom springande efter sitt stetoskop och hittade inga hjärtslag.

Våra stora barn är förstås ledsna. Mycket tårar och sorg. Alla av dem har varit nere och klappat på Frodo, som ligger i sin korg och sover sin sista sömn. Han ser fin ut och avslappnad.

Döden är sorglig och slutgiltig och skrämmande. Men barnen skjuter den inte ifrån sig. De jobbar stenhårt med att acceptera och förstå. De tar hand om varandra och försöker göra varandra glada. De vill ha sagor om vad Frodo gör nu. De har bestämt hela begravningen som vi skall hålla i eftermiddag. De är helt enkelt oerhört skickliga när det gäller att ta hand om sin egen och varandras sorg.

Vi pratar om att farmor och Ansgar som bor på sitt moln med vår gamla katt Ville, har fått en ny vit katt nu. Vi har pratat om att man ibland när de är ledsna kanske de nästan kan känna att Frodo ligger och vilar i deras knä. Vi pratar om sorg och saknad och att katter är viktiga för oss. Vi försöker att inte prata sönder allting, men vi pratar. Man behöver prata – både vuxna och barn.

Både A och H ville att jag skulle gå med in i skolan och berätta för deras fröknar om vad som hänt. S ville det inte. Alla reagerar vi lite olika. När M berättade imorse kastade sig A in i min famn och S ut ur den. Så reagerar man ju – någon vill vara i fred och någon vill ha en kram. Och E är mest upprörd över att vi andra kramas och är ledsna, och hon inte förstår varför.

Och Frodo vilar i sin korg. Oberörd. Oberörbar. Han fick leva sina sista månader på landet med självservering av möss. Han hade många små barn som klappade honom och dyrkade honom. Han hade sin bror Felix och kattungarna, som han lärde sig att älska, en hund att reta, och människor att kela med. Jag tror att det var ett lyckligt liv.

Och nu är det slut. I stillsamhet i hemmet. Begravningen hålls i kretsen av de närmaste. Med tacksamhet skall vi minnas en fin och ståtlig katt. Farväl Frodo.

okt 052012
 

När H var liten hade M och jag en idé om att alla bebisar träffades på något mystiskt och metafysiskt sätt på nätterna.

Där utbytte de erfarenheter och idéer, planlade strategier för dagen därpå och klagade på sina föräldrar.

Bebiskonventet kallade vi det.

 

Det var nästan nio år sedan.

De är inte bebisar längre.

Ändå träffas fortfarande några av dem där på nätterna.

I den metafysiska mysticismens dimma.

Utbyter erfarenheter, planlägger strategier och klagar på sina föräldrar.

Bebiskonventet har bara fått ett annat namn. Facebook.

sep 292012
 

När ett barn knäcker läskoden öppnar sig hela världen. Alla de konstiga tecken som plötsligt har funnits på skyltar och i barnböckerna får en mening – en mening som från och med den stunden alltid kommer att finnas där – bokstäverna blir aldrig mer krumelurer utan hädanefter betydelsebärande beståndsdelar i olika budskap.

Och visst – de första veckorna efter det kanske de där budskapen inte är så enormt världsomdanande. Det blir en hel del ÖPPET och ICA och INGEN REKLAM TACK.

Men sedan börjar världen bli större. Suneböcker. LasseMaja. Astrid Lindgren.

Och sedan – o ljuva tanke – Narnia. Harry Potter. Kanske så småningom lite Hasseåtage-texter – vad roligt. Och – hur gammal var jag när jag började läsa Agatha Christie?

Och då slog det mig.

Där går jag och planerar hur mina barns världsbilder och framtida tankar skall se ut.

Men de kanske inte vill läsa mer Harry Potter än vad vi redan har läst.

De kanske inte bryr sig om mina egna gyllene läsupplevelser. De vill förmodligen skapa sig egna.

Nu verkar alla ungdomar läsa Eld.

Om tre-fyra år har det kommit nya spännande böcker – inte ens skrivna än.

Och då slår det mig en tanke till – en som är så underbar att bokmässans tak lyfter sig och himlen kommer ner och lägger sig runt mitt huvud.

Jag blir inte den som bestämmer mina barns läsning. Men kanske – kanske, om jag har världens tur – kanske, om förtroendet fortsätter att vara gott mellan oss och med lite öppet sinne från båda hållen – kanske kommer de istället att dela sina husgudar med mig.

Kanske kan jag, istället för att servera dem mina sanningar, få del av deras.  Kanske får jag de oväntade läsupplevelserna. Kanske visar de mig var de hittar sina tankar och sin världsuppfattning. Kanske är det MIN värld som kommer att öppnas av deras boktips och inte tvärtom.

sep 102012
 

-Det är konstigt med luft, säger S, efter en stunds tystnad. Det SYNS inte. Det HÖRS inte. Det KÄNNS inte. Men det måste finnas något i luften, för annars skulle man ju inte behöva luften för att kunna andas. Tankepaus. Sedan:

-Men jag inte fatta vad det kan VARA för något, för det är ju inte inget. Och så undrar jag en sak till: hur mäter man luft? För man kan ju inte bara fylla ett sånt där rör med luft för det är ju redan fullt med luft om det inte är något annat i det. Så hur gör man?

Jag svarar inte, för det är svåra frågor. Men i mitt inre bubblar det av ett svar: Något som inte syns, hörs, eller känns, och som inte heller är mätbart. Det måste ju nästan vara Kristian Luuks frisyr.

Det är klart, det kan vara Fredrik Lindströms integritet också.

 

I vilket fall känns det lite oroväckande att de är runt omkring oss hela tiden och nödvändiga för vår andningsverksamhet.

sep 042012
 

Öppet brev till damen vid nagellacksdisken på Kicks

Jag var hos dig i helgen som kund. Det är möjligt att du kan komma ihåg mig i mängden eftersom jag är mor till den unge man som välte ner sexton flaskor nagellack från displayen, inte en gång utan två gånger. Jag är också mor till den unga dam som rådigt slängde ner sin bror på golvet (inte en gång utan två gånger) så att flaskorna skulle ”landa på något mjukt”. Ja, nu vet jag att du kommer ihåg.

Jo, det jag ville prata med dig om var att jag är ledsen om det hysteriska skratt som spontantuppstod på mina läppar när du erbjöd mig en viss produkt skrämde dig. Men det var ett hysteriskt skratt som kom från hjärtat, ett skräckslaget hysteriskt skratt som kom från hjärtat. Och jag skall berätta varför.

Jag vet att du säkert har varit på utbildningar där du lärt dig att anpassa din säljstil efter kundens behov och jag tackar dig först och främst varmt över ditt sätt att tänka ”aha, fyrbarnsmamma, förmodligen en person med många bollar (och, du vet, nagellacksflaskor och småbrorsor och så) i luften”. Det värmer mitt hjärta. Som kund uppskattar jag när expediter ser min situation och anpassar sig till den. Och jag förstår hur du tänkte.

Snabbtorkande nagellack.

Men grejen är så här förstår du. För några år sedan köpte jag snabbtorkande nagellack. Det stod tydligt på den lilla nagellacksflaskan att lacket skulle torka på 60 sekunder. Men produkten hade ett allvarligt problem: Nagellacket torkade på sextio sekunder.

Köpte det en gång och sedan aldrig mer.

Flerbarnsmammor är upptagna kvinnor som inte tjafsar omkring. Vi är tvungna att prioritera och rationalisera. Vi vet vad vi vill ha och vi köper det. Vi gillar produkter med fringe benefits, med extra fördelar alltså, inbyggda livsvinster. Vi vill ha nagellack som tar lång tid på sig att torka.

För här är själva den viktiga grejen: ens händer blir ju helt oanvändbara under tiden som lacket torkar.

Man kan inte vika tvätt eller byta blöja eller föna mjukisdjursapor som råkat bada. Man kan inte riva morötter eller ge sin hund medicin eller ens ta isär två yatzytärningar som råkat bli ihoplimmade. Man kan inte plocka upp alla gummiankor som ens yngsta dotter kastat ner bakom badkaret,  Och vet du vad mer man inte kan, kära butiksbiträde? Man kan inte, med hjälp av en örontops, försiktigt ta bort den sirap som någon bestämt sig för att hälla in i batterifacket på Rory Racerbilsbilen. Det är möjligt att det är den bästa fringe benefiten av dem alla.

Jag säger inte att jag målar naglarna av det enda skälet att slippa dessa sysslor. Men man kan väl säga så här: för mig är nagellacksmålning lite vardagslyx. Dels kan jag låtsas att jag är en internationell äventyrerska med en hemlig giftanpull under den tredje nageln på vänster hand, varmed jag skall ändra historien när jag får tillfälle att sitta bredvid den nya fjärdeministern i den instabila regeringen i X-land, vilket ju är kul att låtsas.

Men framför allt är nagellacksmålning för mig ett ”minispa” med, som de säger om Kinderei, ”tre överraskningar i ett” – man får snygga naglar, en liten stund av egenvård, och familjemedlemmarna tvingas inse att de kan utföra vissa sysslor själv.

Du vet det där engelska uttrycket som man använder om tråkiga saker: ”about as interesting as watching paint dry”. Exakt. Watching paint dry är all den spänning jag behöver, vissa dagar i veckan.

Så kära butiksbiträde: bra gjort att känna igen en kund med speciella nagellacksbehov. Nu vet du också vilka behov. Och den dagen då l’Oreals forskningsinstitut i Schweiz lägger sina pengar på att hitta ett lack som torkar extra långsamt, den dagen kommer jag tillbaka. Jag skall köpa ett i varje färg.

Och jag lovar, dagen till ära, att lämna barnen i lekrummet.

/Charlotte

aug 162012
 

Trafikkaos. Barn överallt. Vuxna med händerna fulla av regnkläder och med hjärtat utanpå kroppen.

Det är den första dagen i skolan idag.

Nystrukna skjortor, nyköpta klänningar – och så A som hävdar att hans gröna hajlinne är det finaste plagg han någonsin ägt och att han måste få ha det idag. Nya frisyrer, ny sofistikation, nya centimetrar har lagts till barnaben denna sommar.

Nyvässade blyertspennor och nyutsprungna förhoppningar.

Fröknarna, också nypiffade, med omtänksamma leenden och stora hjärtan som fångar upp de förvirrade föräldrarnas förundrade famlande.

För mig den ovana känslan att höra till en grupp. Jag, som vid mina egna skolstarter gärna stod lite vid sidan av och spanade, som reagerade på de första dagarna av denna väldigt gruppindelade del av året med att vilja markera min individualitet så tydligt som möjligt, känner att jag är en del av den här stora massan: föräldrar.

Föräldrar med händerna fulla av regnkläder och hjärtat utanpå kroppen. Regnkläderna är vårt försök att skydda våra barn, skyla dem, hålla stormarna på avstånd. Och hjärtana sitter utanpå kroppen för att vi ser våra barn i den där stora gruppen, för att vi vet hur grymt och hur gott det kan vara i skolan.

Och vi vill vara med dem och hålla i dem och tolka tillsammans med dem och leda dem och hjälpa dem och aldrig släppa taget. Och samtidigt vet vi att om vi inte släpper taget kan de aldrig få växa, utvecklas, bli sig själva.

Så vi kramar hårt, och släpper taget, överlämnar regnkläderna, och sätter oss i våra bilar igen.

Det är åtta timmar tills hämtning. Det är den första dagen i skolan.

Det borde inte kännas som att man står vid Hogwartsexpressen, plattform 9 3/4. Men det gör det. Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.

jul 282012
 

Barnen äter glass och ber att få en gåta. Jag kommer inte på någon som de inte har hört, men arrogant som jag är låter jag inte det stoppa mig. Jag hittar på något som låter bra och tänker att jag skall komma på svaret sedan. Jag frågar:

-Vad är det som är det största som finns och samtidigt det minsta som finns?

Hm. Luften, är väl ett bra svar? Störst eftersom den finns överallt och minst för att den är så pytteliten att man inte kan se den. Jaja, logiken haltar lite men det duger.

Under tiden som jag tänker ut detta tänker barnen och så kommer de med var sitt svar. E svarar ”Jag!” eftersom det är det hon svarar på allt. Ett visst fog kanske kan finnas – stor i självförtroendet och i sin betydelse för oss, men liten utifrån hur mycket plats hon tar på jordens yta, stor i sin egen syn – större än hon någonsin varit förut – och liten i många andras.

H svarar ”Tusenfotingen” eftersom den är ganska liten men samtidigt innehåller det stora ordet ”tusen” – vilket väl är ett lika bra svar som mitt, får man väl säga.

A svarar listigt ”Mittemellan, eftersom det är större än det minsta som finns och mindre än det största som finns” – ett svar som tar andan ifrån mig i ren och skär filologisk stringens. Men S:s svar är det absolut bästa och jag utnämner härmed det svaret till det rätta svaret:

”Ett träd. För det växer upp och blir det STÖRSTA i skogen men från början är det bara ett pyttelitet frö.”

Deras reaktioner på mitt svar var:

A: Ah, listigt! Luften tänker man ju inte på eftersom den inte syns.

H: Luften! Ja, det var det jag tänkte säga!

S: Men rymden då? Rymden är ju större än luften!

Hmpf. Smartypants. Det är en sak att hitta på det bästa svaret på gåtan och en annan att besserwissra omkring helt vilt. Och förresten.  S, rymden är större än ett träd också.

jul 162012
 

Idag träffade jag min mormor. Men min mormor träffade inte mig.

Min mormor är 91 år gammal och lever i en värld, en gammal värld, en behaglig en tror jag. Hennes föräldrar lever, i hennes värld. Hon är orolig för deras hälsa, och undrar när hon skall tillbaka hem igen. Det hem hon vill till finns i verkligheten och är sig likt, men om man kör dit henne, som min mamma och min moster gjort, så känner hon inte igen det som det hem som hon dagarna igenom pratar om och längtar till. Det hem hon saknar finns inom henne.

Hon är glad, social, pratsam, men minns varken mig eller min mamma eller min moster.

Men vad hon minns är barn. Hon minns att man blir glad av små barn, att man måste ta hand om dem.

Så idag när vi var där var E stjärnan. E var – liksom mormor faktiskt – söt, snäll, oförvägen, babblade på om det mesta lite osammanhängande sådär. Vi åt glass och både mormor och E kladdade ganska ivrigt och betraktade varandra med stort intresse. Som att början och slutet av livet möts där någonstans, i flödet.

Mormor bubblade fritt mellan olika miljöer och samtalsämnen, rörde sig bekymmerslöst över generationsgränser och vävde in och ut ur  olika verkligheter. Bara när det gällde vårdandet av barn höll hon sig till ämnet, sade till mig att hon önskade att hon kunde vara barnvakt ibland, passa barnen och prata med dem och lära känna dem. Om det kunde vi prata länge.

Och jag tänkte att av allt som kommer och går i livet finns det en kärlek som varar. Har man fött barn och sedan blivit gammal kanske man inte minns just de barnen längre. De har ju vuxit upp till egna liv och egna sfärer. Men man minns barn såsom barn. Man minns att passa dem, att vårda dem, att glädjas över deras framtid. Det sitter så hårt fast att långt efter att allt annat är borta kan man ändå detta, som att det är ett minne som sitter i musklerna, i själva hjärtrörelsen, i slaget, pulsen.

Barn. Det eviga och föränderliga, framtiden förkroppsligad i vår mitt. En gåva större än alla andra, underverk av största och mäktigaste slag.

Som en mor som går vilse bland smutstvätt och egentid, bland förmaningar, upfostran och säkerhetstänk, är det en ynnest att få bli påmind om underverksdelen av det hela ibland. Och att få påminnelsen av min mormor, halvvägs i denna värld, halvvägs i en annan, är lite som att få brev från en ängel.

Tack mormor.

jul 102012
 

Framme! Bilen har landat, barnen har drösat ur, vi har hälsat, ätit, och nu är vi framme igen vid själva sinnebilden för vår västkustsommar – vid havet, vid badviken. Vår badvik. Ett par veckor om året i kalendern men för alltid och evigt fastmejslad inom mig, insorterad under ”VÅRT” i hjärnan.

Barnen stojar med morfar i vattnet och det är varmt och blött i luften, snart regn. Den där doften, den salta, varma.

Och för en sekund är det här allt: barnen, havet, friheten, värmen, stillheten. Inget är längtan eller framtid.

Men så tänker jag på M, kvar därhemma, jobbar fortfarande. Honom saknar jag. Och vårt hem och de spännande projekten som väntar där. Vänner, gemenskaper. Och nog finns det annat att längta efter, att se fram emot.

Och jag är fortfarande bara jag, som jag är. Inte klar, inte förnöjd, inte färdig att sluta längta.

I min lyckokänsla – i mitt ”här och nu” vid havet, behövs även längtan, något roligt som skall komma, som inte är med just här och nu. Ännu mera lycka, längre fram, på ett annat sätt. En omättlighet över lyckokänslan – i själva mättnaden, en lust att vara hungrig igen.

Så plötsligt, som av en ängel utan ansikte, omfamnas jag av  Tomas Tranströmers ord:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Det är faktiskt som det skall. 

 

 

Barn är sanna esteter

 Filosoferande  Kommentarer inaktiverade för Barn är sanna esteter
jun 272012
 

Barn! Det finns inga andra som kan återställa ens självkänsla på samma sätt som barn.

Flicka på A:s dagis: Vilka FIIIIIINA skor du har!

jag: (med stor förvåning) Öh, menar du mig?

Flicka på A:s dagis: Ja! De är SUPERFINA. Jag ÄLSKAR särskilt rött.

jag: Allvarligt, menar du mig?

 

Av olika skäl gör alla mina skor ont som bara attan att ha på sig just för tillfället. Så idag tog jag den enklaste utvägen och valde de här skorna:

Mina falurödfärgsmärkta målartofflor är sköna.
Men man fick ju inte tusentals komplimanger. 

Så tack snälla du.