-
Om varuvagnar och änglar
ShareTweet Hon hejdar mig på affären, våra varuvagnar nosar på varandra som nyfikna hundar. -Dig har jag velat prata med! säger hon med en röst som befaller mer än ber. Jag behöver ett råd. Ett expertråd kan man säga. Det är alltid trevligt att bli utnämnd till expert. Jag ler uppmuntrande. -Det är så att…
-
Ryggsäckarnas folk
ShareTweet Våra sorger ligger så tätt intill varandra, som om de var invirade individuellt i silkespapper men ligger i samma ask. Vi går omkring i livet, ler vackert mot varandra, och bär sorger som inte syns. Så tänker jag när jag går i en folksamling. Alla dessa människor, som var och en bär sina liv,…
-
Lucka 13: Tomas Sjödin
ShareTweet Nu har det blivit lite av en tradition att lägga upp det här varje Lucia. Det var Ansgars begravningsdag idag för tolv år sedan och för några år sedan passade jag på att svara på några av de frågor jag brukar få om Ansgar av bloggens läsare. Det har kommit till några nya läsare sedan förra…
-
Se, framom henne dimma, och bakom henne natt
ShareTweet Idag är det tolv år sedan Ansgar dog. Det hände många saker i den där övervakningsmaskinbelamrade salen på spädbarnsintensiven. Ett hjärta slutade slå. Andra hjärtan krossades. Livet, som hade förändrats för alltid bara några dagar tidigare, förändrades för alltid igen. Allt dog den natten. Allt som var värt något. Förutom en sak: Vännerna stod bi. Våra…
-
Varför är det så ont om kul
ShareTweet En dag läste jag en intervju med underbare Hasse Alfredsson i DN. Det var en sådan där lång intervju, typisk för söndagsbilagor, där journalisten får en att känna sig som att man sitter och tjuvlyssnar på ett mjukt och trevligt samtal på ett café. De avhandlade dråpliga minnen från AB Svenska ord, och sedan frågade…
-
Också genom din egen själ skall det gå ett svärd
ShareTweet När Ansgar nyligen dött, letade jag (som jag skrev igår) i böckerna efter vänner, sorgevänner. Den nya sortens vänner. De som också har ont. Det finns en fördel med böckernas sällskap när man sörjer: De finns där i vargtimmarna, utan någon egen uppoffring från deras sida. Utan att man besvärar dem. De står ut…
-
Vår vän Anne
ShareTweet När Ansgar hade dött var mitt stora överlevnadsmål att få tiden att gå. Allt gjorde ont. Tiden bakåt var outhärdlig, tiden framåt var mörker, nuet var oändligt, vidsträckt, evig öken. Själva tiden gjorde ont. Jag ville bara att den skulle gå, tänkte att all tid som kom efter ett tag måste bli bättre än den tid som…
-
På kyrkogården
ShareTweet Jag går genom kyrkogården, för att den finns där. Och för att påminna mig själv: Döden, döden, döden. Så här års lurar påminnelserna om döden överallt för mig. Allhelgona kommer, och november med Ansgars årsdagar. Kyrkogården är en tröstande plats för mig, för sådana tankar. Så jag går genom kyrkogården, och andas lättnad, andas ut den sorg…
-
Tomhänt
ShareTweet Jag träffar ett barn på jobbet, ett relativt nyfött. Handen griper om mitt finger, sådär som de gör. Och plötsligt är jag tillbaka till när du var nyfödd. När din lilla hand höll så hårt och tillitsfullt i mitt finger. Jag behövde bara snudda vid dina fingrar så tog de tag. Världens starkaste upplevelse.…
-
Världens bästa kompisar
ShareTweet ”Ni kommer att förlora vänner det på här,” sade de till oss på sjukhuset ett par dagar efter Ansgars död. ”Folk kommer att börja tänka på sådant de inte vill tänka på, att barn kan dö, när de ser er. De kommer att dra sig undan.” Det var då vi för första gången insåg…