ShareTweet Så sitter jag här igen, vid bloggen – inte en geografisk plats, ändå ett hörn i cyberrymden. Jag kopplar upp mig mot det kollektiva övermedvetna, mot andra människors tankar och känslor. Det jag skriver blir min röst, blir en del av bruset. Varför gör jag det här, varför finns jag här, mitt ute i den värld…

ShareTweet När Ansgar dog, så kunde jag gå ut på nätet och hitta andra människor som precis förlorat barn. Det kan man inte göra i sin närmiljö, hitta så många andra i precis samma situation. Men på internet, där finns de. På internet finns inga avstånd, där satt de, på trettio centimeters avstånd, på andra…