okt 272005
 

Det verkar gå framåt med dagisandet för Hs del. Hon gråter inte hela dagarna längre, men hon vägrar att äta på dagis. Inte ens glass. Hela den här veckan har hon avstått från varje molekyl av mat på dagis.

Man undrar ju vad det är för tankar som styr detta. Litar hon inte på dem? Är hon inte tillräckligt avslappnad för att äta?

Hon har dock glatt berättat för personalen att hon och pappa äter hela högar med tofflor hemma. Igår när jag och S var borta på kvällen så festade de tydligen loss på glass med sylt och våfflor. Så just idag kanske hon helt enkelt inte var så hungrig.

Men jag funderar och funderar på vad det är som gör att hon inte vill äta….

Idag på Rapport var det ett avsnitt om mirakelbarnen som överlevde svåra hjärtfel med hjälp av skickliga läkare och operationer. För tio år sedan var det 10-12 procents risk att dö för barnen som föddes med hjärtfel. Idag är det 1%. Lugnande och trevliga siffror? Men Ansgar överlevde ju inte och då blir mina känslor inför Isidors lyckliga mamma väldigt dubbla…

Dels är jag väl en av de få som kan förstå exakt hur lycklig hon faktiskt är, och vad hon har gått igenom. Och dels har jag en missunnsam elak del som tänker (eller snarare känner) ”om inte jag fick ha min son kvar så tänker jag minsann inte vara glad för någon annans skull heller”….

Vad knäpp man är. Inte skulle det kosta mig något att vara odelat glad för hennes (och alla andra överlevarmammors) skull. Och jag är glad för dem – men som sagt, ett litet förbehåll sitter som en tagg i mig….

Nåja. ”En mor är aldrig gladare än sitt olyckligaste barn” har jag hört någonstans. Visste inte, innan allt det här började, hur sant det ordspråket är. Men Ansgar är väl inte olycklig, det kan jag inte föreställa mig. Borta, ja, men inte olycklig.

Men min unga matvägrare, jag undrar hur hon har det egentligen. Tänk om man kunde fråga. Men hon befinner sig på nivån där ”Glad” ”Lessen” ”Trött” och ”Aj” (arg) är de fyra hörnen i känslorektangeln. Allt däremellan är overbaliserbara gråzoner….