okt 152012
 

Kära bloggläsare. Vilket alternativ skall man välja när ens dotter – inspirerad av ens pågående tidsfördriv ”medelålderspoäng” – frågar vad medelålder egentligen betyder?

a) Be henne googla.

b) Visa ett kort på hennes far.

c) Förneka all kännedom om medelåldern.

 

Jag frågar för att svaret inte känns så självklart. Men på förekommen anledning kan jag säga att svar A är uteslutet. För jag testade det idag och min telefon gav följande deprimerande besked:

Hon kommer bara att hänga upp sig på oväsentligheter, missa hur sorgligt felunderrättade US Census är
och helt missa  den bergsfasta auktoriten hos Stora Familjeläkarboken. 

okt 112012
 

-Jag vill ha medelålderspoäng, förklarar S för oss föräldrar. Han har precis sett mig skrika Ka-ching till M som har ”sorterat om våra årsgamla räkningar enligt ett lite mer effektivt system” – så mycket medelålderspoäng på den aktiviteten att det nästan är värt ett dubbel-Ka-ching – men vid S ord hejdar vi oss båda.

-OK… svarar vi dröjande.

-Hur får man det då?

M och jag tittar på varandra. Det är ju frågan, det. Vi får det, som ni förstår, av varandra när vi kläcker odödliga repliker i stil med ”det där är ju en sådan karl som inte kan hantera en självscanningsdosa ens” och ibland om man kommer ihåg varenda grej på inköpslistan och ändå inte köper choklad för att fira. Då skriker den andra Ka-ching och då vet man att man gjort något typiskt medelålders.

Men för S… vad skulle han kunna få medelålderspoäng för?

Först föreslår vi förstås städning och en mogen attityd till dataspel. Han invänder listigt att det är tråkiga saker och att vi inte får poäng för sådana tristesser. Han vill ha något roligare, säger han, och bekräftar därmed att han inte har förstått grundtanken med medelålderspoäng.

-Mamma har i och för sig inte en så väldigt mogen attityd till da- börjar M men jag avbryter honom.

-Dricka kaffe…  säger jag trevande, eftersom jag har en stark känsla av att medelålderspoäng skall förknippas med sådant man egentligen helst inte vill göra. M ger mig snabbt ett varnande ögonkast men S hinner före:

-Mamma, jag tror inte direkt att jag behöver få i mig kaffe. Då får jag så svårt att sova.

Där kom det ju! Tillfället!

Ka-ching! vrålar M och jag i mun på varandra och high-fivar S som vi därmed informellt har utsett till Sveriges yngsta fyrtiofemåring.

Välkommen till klubben, grabben. Ta med dina fotriktiga skor, dina läsglasögon och din konventionella livssyn – you will need them – och bli en av oss.