okt 042012
 

H vaknar osannolikt tidigt, klär sig och sätter sig vid datorn och knappar. Vi vuxna utbyter blickar. Frågande blickar. Ingen av oss vet vad som pågår men något konstigt är det ju. H får man tvinga ur sängen med kofot och lyftkran och sedan placera vid dukat frukostbord, annars.

Och det där med datorn… vad gör hon egentligen?

Jag släntrar nonchalant in i rummet, ungefär som om jag bara råkade vara ute och vädra min kaffekopp lite grann.

jag: Vad gör du då?

H: Skriver på datorn. Ett viktigt brev. Det handlar om dig.

jag: OK.

H: Om saker jag VET om dig.

jag: Eh…

H: (fortsätter skriva)

jag: Ehmm…vem är det till?

H: Det är till FLOURTANTEN.

jag: (paff är inte ens början av första initialen av förnamnet) Öh… ok…

H: (strängt) Det är en rapport om dig och din tandborstning.

jag: Eh…eh… (känner att pulsen blir snabbare och adrenalinet kommer rusande som en hord av stampande dinosaurier rakt in i en mycket liten kammare fylld av kristallföremål) Ehmm….jag gör så gott jag –

H: Alltså mamma.

jag: Men jag –

H: Mamma!

jag: Det är faktiskt –

H: Mamma, lugna dig. Det är ett mail till min kompis E om handbollsmatcherna i höst. Jag lovade att skicka det igår kväll men så glömde jag bort.

jag: … öh… (känner den behagliga känslan när blodet slutar rusa runt förtvivlat i kroppen) aha… ok…

H: Det är så HIMLA lätt att göra dig orolig!

jag: … Och ROLIGT också. Glöm inte det.

okt 022012
 

Jag kör A till skolan efter ett läkarbesök på morgonen. Han sitter tyst och stirrar liksom framför sig.

jag: Hur är det, A? Var det inte bra hos doktorn?

Tystnad.

jag: Men gubben! Berätta hur det är!

Tystnad.

jag: Är du ledsen för någonting?

Tystnad.

jag: Det är väl inte det där som doktorn frågade på slutet, om det är pinsamt att jag följer med dig och lämnar dig mitt under lektionen?

Tystnad.

jag: Det är väl inte det?

Tystnad, men en helt annan typ av tystnad.

jag: Det är väl inte – det kan väl inte vara – du har varit märkligt tyst sedan…

Tystnad som vibrerar av ”ja just det, ja, det är det det är, exakt det som du menar”

jag: Du menar när jag sade till doktorn att ”det är väl inget pinsamt att en mamma bara lämnar av ett barn mitt under lektionen”?

Tystnad.

jag: Och sedan gjorde jag min demonstration av hur ett verkligt pinsamt beteende från en mamma skulle se ut?

Djup inandning.

jag: Ett sånt som verkligen skulle få barn att skämmas?

Återhållen andning.

jag: Och kanske rycktes med lite grann och hoppade och skuttade och pep med fånig röst ”hej alla barn, nu är det A:s mamma som är veckans clown” och liksom dansade tango nerför korridoren?

Djup utandning.

jag: (med viss belåtenhet) Det var de s t ö r s t a tangosteg du någonsin sett!

Ljud som låter som en blandning av en suck och en snyftning.

jag: Och sedan det där tokiga som hände att din kompis G satt i väntrummet med sin pappa och vi inte visste det förrän jag kom farande runt hörnet och visade upp hur pinsamt det vore med en mamma som hoppar grodorna och sjunger falskt?

Ljud som definitivt är en suck. En suck som kommer från hjärtat, är uppe och cirkulerar några varv i hjärnan, far runt hela kroppen och samlar på sig melankoli och sedan exploderar i en uppgiven klagan till pustning.

jag: Och sedan  liksom krockade med G:s pappa under min strutsdemonstration?

Den typ av suck som innehåller hela Finlands folksjäl, varar lika länge som en tysk tragisk opera och spänner över hela vidden av vinterns alla nyanser av smutsvitt.

jag: Var det DEN lilla saken?

A: (med mycken smärta i rösten) Mamma. Släpp av mig utanför skolan. Jag hittar in själv.

jag: Men! Man välter EN liten innervägg  i ETT litet väntrum, och så —

A: Mamma. Jag kan gå själv.

jag: Men vill du inte att –

A: – Mamma. Nu leker vi tysta leken.

sep 302012
 

Idag var vi i Västergötland. Det är lika enkelt, har vi nu empiriskt bevisat, att vara arg även i ett landskap där alla pratar som Roy och Roger.

E vill inte kliva i bilen när vi skall åka iväg. Hon visar detta på alla upptänkliga sätt: slänger sig ner på marken mitt på ett övergångsställe och skriker ”VILL INTE VILL INTE VILL INTE VILL INTE!” med ett tämligen monotont men ändå effektivt tonfall. Jag tar upp henne – vilket låter enkelt men har all den självklart ergonomiska smidigheten av att plocka upp sylt från kardborreband med en stekspade – och bär henne mot bilen. Hon skriker fortfarande.

Jag skulle allvarligt oroa mig för att folk runt omkring skulle tro att jag kidnappade henne om inte:

a) hon slängde in ett DUMMA MAMMA! ibland i sitt VILLINTEVILLINTEVILLINTE-skrikande vilket ju är en liten men högljudd ledtråd om att vi hör ihop

b) det är så emfatiskt abnormt osannolikt att någon de facto skulle engagera sig i att kidnappa någon som är så skicklig på att dra uppmärksamheten till det faktum att hon Inte. Vill. Följa. Med.

I vilket fall som helst var det inte det jag skulle berätta om utan om det faktum att när jag väl spänt fast henne i bilbarnstolen (och ni som vill veta hur det kändes kan gärna få prova att spänna fast en drös sådana där ormar som ormtjusare tjusar fram i valfri nedkladdad bilbarnstol – för en riktigt genuin känsla rekommenderar jag dock att ormarna är a) osams med varandra, b) osams med dig, och c) extremt obenägna att bli fastspända i den nedkladdade bilbarnstol du har valt) och satte mig och pustade ut i förarstolen så vände hon sitt ansikte framåt i bilen och sade med rösten av en som genomlevt stormen och nu njuter lugnet:

-Mamma, lilla mamma! Mamma, mamma, lilla mamma! Mamma, MIN mamma! Nälla, nälla mamma! Och sedan lägger hon till med en ytterst bestämd och prudentlig röst: Jag GILLAR inte mamma! Jag gillar INTE mamma! Jag gillar inte MAMMA!

Men det var försent. Too little, too late. Hon hade avslöjat sig. En sekunds brist på vaksamhet där, från hennes sida, men jag märkte vad hon sade den sekunden.

Ha!

She loves me, yeah, yeah, yeah!

sep 292012
 

När ett barn knäcker läskoden öppnar sig hela världen. Alla de konstiga tecken som plötsligt har funnits på skyltar och i barnböckerna får en mening – en mening som från och med den stunden alltid kommer att finnas där – bokstäverna blir aldrig mer krumelurer utan hädanefter betydelsebärande beståndsdelar i olika budskap.

Och visst – de första veckorna efter det kanske de där budskapen inte är så enormt världsomdanande. Det blir en hel del ÖPPET och ICA och INGEN REKLAM TACK.

Men sedan börjar världen bli större. Suneböcker. LasseMaja. Astrid Lindgren.

Och sedan – o ljuva tanke – Narnia. Harry Potter. Kanske så småningom lite Hasseåtage-texter – vad roligt. Och – hur gammal var jag när jag började läsa Agatha Christie?

Och då slog det mig.

Där går jag och planerar hur mina barns världsbilder och framtida tankar skall se ut.

Men de kanske inte vill läsa mer Harry Potter än vad vi redan har läst.

De kanske inte bryr sig om mina egna gyllene läsupplevelser. De vill förmodligen skapa sig egna.

Nu verkar alla ungdomar läsa Eld.

Om tre-fyra år har det kommit nya spännande böcker – inte ens skrivna än.

Och då slår det mig en tanke till – en som är så underbar att bokmässans tak lyfter sig och himlen kommer ner och lägger sig runt mitt huvud.

Jag blir inte den som bestämmer mina barns läsning. Men kanske – kanske, om jag har världens tur – kanske, om förtroendet fortsätter att vara gott mellan oss och med lite öppet sinne från båda hållen – kanske kommer de istället att dela sina husgudar med mig.

Kanske kan jag, istället för att servera dem mina sanningar, få del av deras.  Kanske får jag de oväntade läsupplevelserna. Kanske visar de mig var de hittar sina tankar och sin världsuppfattning. Kanske är det MIN värld som kommer att öppnas av deras boktips och inte tvärtom.

maj 302010
 

Efter en underbar Morsdagsmorgon – utan sovmorgon, eftersom M jobbade det tidiga morgonpasset men med sång på sängkanten med äpplejuice och kanelmackor, samt teckningar både till mig och E (”för bebisar som precis slutat vara i sin mammas mage måste ju också få presenter på morsdag för de är ju nästan lite som en del av mamman”) och ett hemmagjort halsband från A samt ett sms med löften om storfirande senare i veckan från M, och vänligt omhändertagande från alla barn och stor beredskap att hjälpa mig med allt från litet till stort ”för du är vår mamma och vi älskar dig”, så blev det dags för dagens stora tillställning.

Jodå. Vi blev bjudna på cirkus idag, S, H  och jag, när vi satt och spelade Fia med knuff. S älskar knuffandet, lever för det, kan man nästan säga. Och vann följaktligen över sin mjukhjärtade mor som helst inte knuffas alls, särskilt inte sina barn.

Men innan han hade vunnit så kom påbudet – för det var verkligen ett påbud, levererat som sko-förkunnelsen i Askungen ungefär, med en häroldliknande varelse i pagefrisyr som kom och öppnade en rulle papper och läste att det skulle vara cirkus och att biljetter delades ut nu.

Biljettförfarandet visade sig vara tämligen komplicerat. Man fick nämligen åka tåg till cirkusen. Och på tåget skulle man ha en biljett och det skulle stå ”bebis” eller ”inte bebis” på biljetten, beroende på om man var bebis eller inte. Men man fick skriva dit det själv, eftersom tågföraren råkade vara lite analfabetiskt lagd. Sedan fick man en biljett till själva cirkusen med en bild på en nappflaska på, så att alla skulle förstå att det var tillåtet för bebisar att äta inne på cirkusen.

Det var omtänksamt, tyckte både vi och vår bebis, så vi följde med. Tågresan var väldigt rolig för man fick hålla i varandras axlar och göra tågljud tillsammans. Tyvärr avbröts tågresan flera gånger av vilda diskussioner om vilka passagerare som hade rätt att initiera att tåget tutade. Inga passagerare, utan bara tågföraren, beslöt vi efter ett tag och slutligen kunde tåget få göra hela resan till fram till A:s säng.

Även på dörren in till rummet satt det en lapp med en nappflaska på, för att tydliggöra för en allt hungrigare bebis att förtäring var tillåten. Sedan fick vi våra platser och väntade att cirkusen skulle börja. Men först skulle publiken förses med mjukisdjur, så att man inte blev rädd. Alla fick ett mjukisdjur och förklarade sig beredda att titta på cirkusen. Men först skulle vi ju öva oss på att applådera. Det gjorde vi, ivrigt och entusiastiskt. När vi fått godkänt på det, fick vi i publiken en chans att välja om man nu ville byta mjukisdjur med varandra eller behålla det som man fått från början.

Sedan kom förtäringen in. Inte bara till bebisar och inte bara i nappflaskor. Nej, det blev äppeljuice i plastglas med FYRA sugrör till mor i familjen (bara två till de övriga familjemedlemmarna, det måste ju synas vem som är mamma på mors dag) och äpplen skurna i skivor. Vi applåderade även detta.

Sedan skulle publiken få varsin kapsyl som vi kunde betala med på tågresan hem. Lite av en chock detta, att biljetten bara var en enkelbiljett, men det löste sig ju geschwint med kapsylerna, så vi applåderade igen och hoppades lite stillsamt att cirkusen skulle börja snart.

Jodå, cirkusen skulle börja! Alldeles strax, alldeles strax – men bara det att alla i publiken nu skulle få en teckning ritad åt sig av cirkusartisten. När han hade ritat av oss allihopa och vi hade applåderat en gång till, så tillkännagavs det att cirkusen STRAX skulle sätta igång men att det var dags för en show först.

Showen var väldigt rörande, åtminstone för ett modershjärta. A – och H och S, som nu slutade vara publik och blev artister för stunden, bestod av att barnen ställde sig upp och sjöng ”Manboy, manboy, you can call me manboy – VI ÄLSKAR VÅR MAMMA!”

Sedan var det faktiskt cirkusdags. Då drog A fram en bok och läste för oss. Boken var ”Bu och bä i skogen”. Sedan var cirkusen slut.

Det var den bästa cirkus jag någonsin har varit på. Och eventuellt den kortaste.

maj 272007
 

Vaknade imorse av upprörda röster utanför dörren.
H: Jag skall gå först!
S: (eko,som alltid) Jag skall gå först!
H: Nej, S, JAG skall först. Jag står före dig, titta. Alltså kommer jag in i rummet först. NU går vi pappa! Nu går vi!
M: Men vänta, glömmer ni inte….
H: NEJ! Nu går vi! Vi har inte tid att slösa bort på att stå och vänta! Nu går vi!
M: Men vill ni inte ha med….
(H stormar in i rummet)
H: Mamma, mamma! Öh. Oj, Vänta!
(vänder sig om och springer ut igen)
M: Här. Ni får ta en var. Vem vill ha den här?
H: (Jättesurt) jag tar den! (Marscherar irriterat tillbaka in i rummet tätt följt av sin älvlikt dansande lillebror. Sinnesstämningen vänder på en femöring) Mamma, mamma, grattis på — ehmm..födelsedagen
M: (sufflerar) mors dag menar du!
H: Ja! Vi gratulerar, vi gratulerar, vi gratulerar på din födelsedag, med blommor och med blad…här, titta vad jag har köpt åt dig? (håller fram en stor chokladkaka) Det är din favoritsort, mamma, visste du det? Och här (teckningar och så S inburna present, en tidskrift att fördjupa sig i)
S: Hurra, hurra, lilla mamma. Öh…öh…öh…ha den äran (härmar mössen i Askungen)

Om någon undrar var A befann sig så stod han upp i spjälsängen, förundrad och lycklig över att morgonen inleddes med alla hans favoritpersoner i samma rum.

Själva riktiga presenten fick jag dagen innan för H kunde inte hålla sig, vilket är väldigt praktiskt om man är en mor som inte riktigt heller vill hålla sig.

Jag tycker att det på något sätt var den ultimata början på en mors dag. För om man börjar dagen med att bli rörd över ens ungar, när de bråkar om vem som skall få gå först när de går in till en, ja, då har man den stora äran att vara mor.

Stor lycka

 Struntprat  Kommentarer inaktiverade för Stor lycka
nov 132006
 

A har börjat lyfta armarna mot en när han vill bli upplyft. Vilken känsla det är! Först stora stora leendet och sedan höjs händerna: ”Lyft upp mig! Jag vill vara hos dig!”

Mardröm

 Struntprat  Kommentarer inaktiverade för Mardröm
maj 032006
 

Det är inte så ofta man får ”kvitto” på att man gör något rätt när man är förälder. Inte så värst vidare tydligt iallafall. Ta till exempel detta med om barnen vaknar på nätterna. När skall man gå in? Går man in så fort det gnäller till från barnkammaren så väcker man oftare än man tröstar,  har jag märkt. Väntar man tills båda står upp och skriker i spjälsängarna, då tar det en timma innan man kan lugna. Och alla mellanting är ju resultatet av improvisation och intuition – ingendera förmågor som är som starkast och bäst mitt i natten.

I natt iallafall var en natt full av mardrömmar för H. Jag gick in och lade mig intill och höll handen. Det tog lång tid för H att somna om då, det brukar göra det om man lägger sig bredvid. Men jag kunde ju inte låta henne ligga och skrika mardrömsskrik…

Till frukost frågade H:s far:
-Drömde du något läskigt i natt?
-Ja, tomten.
-Handlade det om tomten?
-Tomten inte snäll, han kom och bet mig.
-Det var elakt.
-Sedan kom vargen och bet mig. Sedan kom många vargar och bet mig.
-Då förstår jag att du blev lessen.
-Ja, sedan kom mamma och höll handen. Då drömde H att björnarna dansade och hade kalas.

Skönt, när man kan vända en mardröm till en rolig dröm.

Ögonblick

 Barn  Kommentarer inaktiverade för Ögonblick
apr 292006
 

När jag var student, typ ,så var jag i det närmaste en expert på att spara ögonblick. Fina tillfällen, när folk sade något fantastiskt bra (”åh, vad jag önskar att det FANNS folk som du”, sade en kompis till mig en gång) , eller när något kändes så där totalultimat – någon sade något som var som en rubrik på hela deras karaktär(”jag kanske har dålig moral, men jag har god smak”), eller en kompis fick ur sig något som var citatboksmässigt (”alkoholromantik är den enda sanna romantiken”), eller så. Det är klart att komplimanger man fick, särskilt sådana som inte var uttänkta nu-skall-jag-säga-något-snällt-komplimanger, de fick alltid mycket uppmärksamhet av mig…

Jag kunde spara dessa ögonblicksbilder som ädelstenar – ta hem dem, titta på dem, vända och vrida på dem och se hur ljuset reflekterades i dem vid olika tillfällen och i olika belysning – så småningom trä upp dem på ett pärlband av minnesbilder. Och jag höll hårt hårt hårt i dem.

Nu har jag barn! Barn! Som jag ju bryr mig mycket mer om än någon annan, oavsett dessa andra personers allmänna värde i mitt liv. Men på något sätt har jag tappat förmågan att sådär totalintensivt spara minnesbilder av ultimata saker som de gör…(kanske är därför jag bloggar? för att försöka spara det jag kan?)

Beror det på, tror ni, att det blir så många ögonblick när man har barn? Att livet är så uppfyllt av dem att man inte rimligen kan komma ihåg alla? Att tiden inte räcker till att ”ädelstensgranska” roliga och smarta saker som de har sagt? Eller beror det på att man är så trött hela tiden? Iallafall känns det trist att man inte kan komma ihåg allt. Känns som ”bortkastad träning” att i alla dessa år ha gått och gjort mentala fotoalbum och nu inte komma ihåg mer än hälften…

Här är iallafall några pärlor från det senaste dygnet.

Igår kväll när jag satt i min stora fåtölj kom S på att han kunde leka tittut med mig. Så han stod bakom fåtöljen och stack fram huvudet på ena eller andra sidan och sade ”TITTUT!” jätteglatt. Han var så nöjd med sig själv så han skrattade hela tiden, vilket ju avslöjade vilken sida hans ansikte skulle dyka upp på. Inte för att det förminskade det roliga/härliga i det hela, det var så himla gulligt att se hur k u l han (och jag med) hade.

Imorse vaknade S ledsen (tror att det är en ny tand på gång, men det kan förstås – man kan ju alltid oroa sig – vara något läskigt med den frakturerade armen) och H sade, nästan i sömnen ”såja, S, mamma kommer snart, mamma sover men H är här, ingen fara, lägg ner dig, du kan sova lite, såja såja S” och började sedan sjunga Blinka lilla stjärna som vi brukar sjunga på kvällarna. Så himla gulligt och omtänksamt.

Ikväll efter middagen så fick Hs fantasi hur mycket spelrum som helst. Först hittade hon ett gosedjurslamm och bestämde sig för att det var hennes lammunge Pontus. Så rotade hon fram en docknappflaska och skulle sitta för sig själv och mata Pontus i ett litet hörn och klappa honom och sjunga Bäbä, vita lamm för honom och gosa. Ingen annan fick klappa Pontus heller, men när S blev trött och började gråta gick hon och erbjöd honom att klappa Pontus. Som tur var ville han det!
Så fick man bara kalla henne för Lisa för det heter ju Pontus ”matte” i Barna i Bullerbyn”.