Alla barnen är nattade och tystnaden som aldrig brukar lägra sig men som alltid borde lägra sig, börjar lägra sig.

S: Mamma, jag är törsti.
jag:  (vid datorn, läsande synnerligen intressant och roligt-elakt mail) Mmm, jag kommer snart.
tystnad i tre sekunder
***
S: MAMMA! Jag är TÖRSTI!!!
jag: Ja, jag förstår, gubben. Jag är lite upptagen nu men jag kommer snart.
****
S: Mamma, jag vill bara berätta en sak. Jag är törsti.
jag: mmm. Lite vatten kanske? Jag skall bara… (försvinner in i en Alfons-Åbergs-pappa-liknande tystnad)
***
S: M A M M A !
jag: Mhmmm. Vatten var det.
S: JAG VILL INTE HA VATTEN!
Jag: (lyssnar egentligen inte) Jag skall fylla på en flaska, jag kommer snart.
S: Men mamma!
***
S: MAMMA! Jag är törsti.
Jag: Kommer! (skrattar klart lite i smyg åt det elakt-roliga, går och hämtar en flaska, fyller med vatten (de kan inte hantera glas med vatten vid sängen) in i barnsovrummet) Här, älskling.
S: Men mamma, jag sade ju att jag inte ville ha vatten.
jag: Öh,,,,ok. Men ingen saft på kvällen, det vet du. (min hjärna börjar redan dissekera diskussionen vi kommer att föra om mjölk, och jag är redan framme vid min tredje comeback efter "men du har ju redan borstat tänderna och det är socker i mjölk" när jag faktiskt lyssnar på vad han säger)
S: Men, mamma, jag är inte TÖRSTIG! Jag är TÖRST!
jag: Det låter dramatiskt.
S: Vad är dramatiskt?
jag: Öh, liksom – storslaget. Som att hela du har förvandlats till törst.
S: Jag är inte dramatisk. Jag är törst! Törst i hela jumpagruppen. Alla andra är mindre än mig.