Om oss
Några ord om Ansgars familj:
2002 Ansgar dog 26 november 2002 med hypertrof kardiomyopati, fyra dagar gammal. Ingen fattade att något var fel när han föddes och vi är så lyckliga att vi fick de där perfekta dagarna med honom…
Sedan kom sorgen. Livet ändrades, vi ändrades. Det som höll oss uppe var längtan efter att få andra barn, att få uppleva den där föräldrakärleken fler gånger. Vi blev sådana som hade tur.
2003
Ganska exakt ett år efter Ansgars födelsedag föddes vår fantastiska dotter, H, och tillvaron vände ännu en gång, denna gång med liv, och inte död, som fokus. Hon fick också Liv som mellannamn, samt ett friskt hjärta och det mest strålande leende, som förgyllt våra liv sedan den stunden.
Hon föddes till storasyster, med ansvarskänsla och ledarlust, och fick snart också bli det (även om hon själv betecknar sig som ”BÅDE lillasyster och storasyster”)…
2004
Tretton månader senare kom S in i våra liv. När han föddes skrev jag sms till alla vännerna: ”Jag har fött en tankspridd professor.” Så var han då och så är han fortfarande – förvirrad, förnöjd och ursmart. Ett starkt hjärta och en stor glädje i nuet fick vi med S.
2006
Sedan, när vi minst av allt anade det, men mest av allt längtade, kom A, född när S var nitton månader. Han kom in i våra liv mitt i juli som en sommargåva, familjens lilldiktator, med ett perfekt hjärta och en stark vilja och kärleksfullhet som inspirerar oss.
2010
fick vi uppleva ett underverk. Vi, som inte skulle få fler barn, som inte fick få fler barn för läkarna, fick trots allt vara med om detta fantastiska ännu en gång. I april kom E till oss, E med sitt underbara hjärta och sin ömhetsalstrande livsglädje (även hon bär mellannamnet Liv) som ger oss lust och fägring stor.
IDAG
vet vi att sorgen inte försvinner.
Men den går att leva med.
Glädjen försvinner inte heller.
Och den kan vi också leva med.
Vi är glada ofta. Vi gråter ofta.
Vi lever vidare.
Annorlunda. Inte riktigt de vi var…
Fembarnsföräldrar med fyrbarnsliv.
En familj med friska hjärtan
som det gör ont i.
