Idag var jag upp till Ansgars grav. Det är nio mil åt varje håll så det blir både en inre och en yttre resa. Jag gör helst den resan själv. Någonting händer i bilen där jag sitter i min ensamhet och allt existentialistiskt som ligger under ytan, som man inte hinner med i en upptagen flerbarnsmors liv, får komma fram och röra om lite i mig.

Det är så fruktansvärt svårt att gå till sin sons grav. Man tycker att jag borde vara van, att jag borde ha Ansgar prydligt instoppat i ett fack i mitt huvud där det går vattentäta skott till resten av livet, till resten av barnaskaran. Men det gör det inte. Det är en chock varje gång. Jag är en mamma som måste gå till en grav. Jag är en mamma som aldrig kommer att se barnen samlade omkring mig.

Det hade kommit ogräs i planteringen. Jag rensade och ryckte, försökte göra fint. Det kom en kvinna gående, en som jag träffat på kyrkogården förut. Jag började försöka förklara för henne, skamset, att jag inte varit upp till graven på länge, att jag inte hunnit göra sommarfint riktigt. Hon sade bara:
-Jag förstår att det här är svårt för dig.
Jag tror inte hon var nöjd med det hon sade, hon tyckte nog att hon inte sade tillräckligt. Men för mig var det det bästa som kunde sägas "Jag förstår att det här är svårt för dig." Det räcker långt. Det finns både visdom och omsorg i de orden.
Sedan frågade hon, snabbt och tyst som om hon inte riktigt vågade, om vi hade fått några fler barn nu. "Tre stycken, 3, 4 och 5 år gamla". Det framkallade det vanliga leendet och ett litet lätt skämt om att jag inte hade svårt att få dagen att gå. Så vi kunde gå därifrån med ett leende som avslutning. Det känns alltid lite lättare då.

I bilen på vägen hem spelade de en låt på radion, från melodifestivalen förra året. Jag var tvungen att stanna bilen och gråta, det är inte ofta jag blir så berörd av schlagermusik:

I never realised it could make me cry
To hear the children laugh and play outside
A walk in the park shouldn’t be that bad
But everything without you seems to make me sad

Empty room
Empty heart
Since you’ve been gone
I must move on
Empty space
Lonely days
My life goes on
Just like the moon

And to sail across the sky alone
Forever trying to find its home
I can’t believe I have to say
I don’t know where you are today

Just de där sista raderna. "I can’t believe I have to say I don’t know where you are today."