A, E och jag har varit osynliga idag. På hans osynliga supermotorcykel har vi åkt massor, vi har nämligen varit på uppdrag efter den osynliga Mystiske Mannen (och hans osynliga, förmodligen lika mystiske, far). Den Mystiske Mannen har nämligen utökat sin mystik sedan sist genom att han har kommit på hur man gör sig osynlig, vilket ju också gör honom något mer svårfunnen.

Exakt vad vi hade tänkt göra med den Mystiske Mannen om vi träffat på honom skall jag låta vara osagt. Kanske bara skrikit ”Aha!” triumfatoriskt. Eller så hade vi på något mystiskt sätt trollat honom synlig, jag tror att det var det A lutade åt för vi hade många diskussioner om hur man gör osynliga saker synliga.

Jag berättade om osynlig skrift, som man skriver med citronjuice och sedan håller framför ett ljus eller en eld eller en lampa och A gillade idén. Jag gillade idén med att osynliga människor bara läser osynlig skrift. En mycket tilltalande tanke. Jag sade det till A och han tillade allvarligt att osynliga människor bara kan jagas med osynliga fordon också. ”Förstås,” sade han och det är klart. Självklart.

Vi skrev ett brev med citronjuice, det fick bli ett kort brev eftersom citronjuice inte är så skrivvänligt. Så här såg det ut i läsbart skick:
HEJ MM! DU ÄR AVSLÖJAD. VI VET ALLT.

MM= Mystiske Man. Sedan lade vi det på ett hemligt ställe ute i skogen och hoppades att han skulle hitta det.

Nu var vi ute i skogen, med A osynliga supermotorcykel som enda fordon och utan alltför stora förhoppningar att få syn på ”MM” som faktiskt var både osynlig och påhittad. Det är när man känner en viss otålighet inför denna kombination av fakta som man inser att man tillhör föräldragenerationen. 

Så först försökte jag hävda att jag såg den osynlige Mystiske Mannen. ”Kom, han är härborta!” Men A tittade på mig och frågade hur jag kunde se honom om han var osynlig. Jag kände att det var själva grundfrågan att ställa inför hela utflykten men ville inte göra det, så jag sade istället att jag förmodligen hade sett fel. Och den logiken var självklar för oss båda två: ser man en osynlig människa, då har man sett fel.

Till sist lockade jag med en tur till McDonalds. Jag fick gehör för tanken att den Mystiske Mannen kanske var där och åt osynliga hamburgare så jag fick med mig A dit och E också förstås. Vi lämnade skogen och for till civilisationen och det var inte bara E som var nöjd med tanken på att få mat.

Vi drog sedan den sköna slutsatsen att det inte var någon idé att fortsätta vår jakt, för den här gången. Vi återkommer nästa gång den Mystiske Mannen blir synlig igen.

Istället blev det lite wii. Det är också mystiskt och lite osynligt på något sätt, så det passade ju bra.