S var arg förra lördagen, när programmet ”Flygande mattan” gick. Det är ett allsångsprogram för barn och programledaren sjöng ”Sudda sudda sudda sudda bort din sura min”. S var arg för att det inte var dags för melodifestivalen än så han gjorde stora ögon åt tv-apparaten och klämde i från tårna och sade ”sudda sudda sudda sudda bort ditt dumma flin” till programledaren. Jag har full förståelse, det är inte roligt när man inte får vara arg i lugn och ro utan någon hurtig människa skall trolla bort hela ilskan…”munnen den skall skratta och va gla, munnen den skall sjunga tralala” – jaha, men om den inte vill det då? Om den vill vara arg och sur och tvär. Då måste den väl få vara det? Det är ett privilegium man har som människa, att välja om man trivs eller inte.

Det är inte lätt att vara sex år. ”Lilla tonåren” kallar man det lätt som förälder, för det förklarar så bra ur föräldrasynpunkt. Sina tonår minns man ju, kämpandet med grupptillhörighet, frigörelsen från föräldrarna, den allmänna existentiella ilskan –  ja, hela kitet. Och här har vi det nu i miniformat. Det är en förklaring för föräldrarna, det, men vem förklarar för sexåringarna?

Häromdagen i bilen förklarade S helt enkelt att han var trött på att vara arg. Han ville kunna sluta vara arg, men han visste inte hur han skulle göra. Bra fråga – hur slutar man vara arg, med flit? Och utan att sudda, sudda, sudda…

Då slog det mig för första gången hur otroligt jobbigt det måste vara för ett frid-älskande barn som S (som, första gången han trotsade hemma i fyraårsåldern, fick applåder. Hans totala missande av de tidiga trotsåldrarna har oroat oss på det sätt som bara en förälder kan oroa sig över sådant som andra uppfattar som goda nyheter) (låt mig redan nu säga att den oron har släppt nu, sedan han fyllde sex) att plötsligt fyllas av en monumental allt-överskuggande vrede som uppstår så fort middagen serveras hemma (klicka här så får du se) eller om någon försöker avbryta hans wii-spelande eller något sådant – allt av detta är sånt som han tidigare har betraktat med ett upphöjt lugn och nästan lett lite åt.  För visst måste det vara konstigt för en personlighet som sällan blir upprörd att nu bli upprörd flera gånger om dagen?

Samtalet i bilen om hur man slutar vara arg, och varför man plötsligt är arg hela tiden fast man vill ”vara glad och skratta och skutta runt” som S uttryckte det, varar hela vägen till skolan. Jag försöker förklara och säga bra saker, men vad vet jag om ilska egentligen? Om värdet av ett utbrott? Jag vet att S inte gillar när ”det arga kommer” och drabbar honom. Men nog måste det vara bra att han också lär sig att han kan reagera argt och gå emot när saker känns fel för honom? Jag tycker att det är bra. Jag vill att han skall kunna vara arg. Kanske inte varje dag, varje gång vi äter, men om det är priset vi får betala i ett halvår för att han får upp ögonen för fördelarna med att kunna bli arg, så får man väl ändå säga att vi har kommit billigt undan med hans ”utbildning” i livets hårda skola.

När vi kom hem på eftermiddagen ritade han den här bilden. Det är en bild av honom själv som arg. Visst är det fint? Man kan se att det är mest med munnen han är arg, kroppen, hjärtat, hjärnan är inte riktigt med i utbrottet. Men munnen är aktiv. Det sprutar ilska ur den precis som det vältaligt sprutar upprördhet ur S då och då.

En kvart efter att han ritat bilden var han tvungen att gå och slå i några av kökets skåpluckor för att markera att det INTE är OK att vänta på hemmagjord pizza när man är hungrig. Ytterligare fem minuter senare satt han med H inne i hennes rum och fnittrade och spelade spel. När middagen ytterligare fem minuter senare äntligen var klar, kom han ut med orden ”mamma, det är OK att maten är sen och det är OK att vara arg. Men det som inte är OK, det är krig och när de fattiga barnen inte får mat, eller hur?”

Vredesutbrotten kommer och går, men det reflekterande sinnelaget består.