Dagens mellanmål är en dubbelmacka med Polarkakebröd och smör emellan. Det är det godaste E vet. Hon blir glad redan när jag går bort till skafferiet och böjer mig mot rätt hylla, brödhyllan. Hon blir ännu gladare när jag tar fram polarkakepåsen, hon klappar händer och studsar av lycka och skrattar.

Hon vänder på huvudet och följer med när jag går till kylskåpet och tar fram Bregott, pratar lyckligt babyspråk när jag brer mackan och lägger ihop den och delar den i små lämpliga fyrkanter. Babyspråket blir otåligt när jag drar på en haklapp och häller upp vatten i en nappflaska. Vilket slöseri med tid, hit med mackan…

Hälften av bitarna landar på bordet framför henne (sätter man fram alla på en gång blir hon så ivrig att tre fjärdedelar landar på golvet till stor glädje för hunden men till något mindre glädje för E) och hon tar en och lyfter upp högt i skyn av lycka. Det här, vill hon säga, det här är livet. Hon sätter i sig den snabbt och sträcker sig efter nästa, och nästa, och nästa. Jag har, på trötta småbarnsföräldrars själviska leta-efter-egentid-manér, tagit med mig DN till bordet i tanken att jag kanske kan bläddra lite med vänster hand och läsa lite med vänster öga, men hon är för fascinerande att titta på. En sådan lycka! Det är inte ofta man får bevittna någon som är så helhjärtat glad.

Varje brödbit är lika underbar, hon höjer dem upp i skyn, som en urtida prästinna som tackar för maten, och möljer sen in dem i munnen – som en tonårspojke som inte sett en kolhydrat på flera timmar. Prästinnan och tonårspojken i henne förenas i sin entusiasm även om uttryckssätten för samma matlängtan är något olika. Mellan tuggorna skrattar hon av glädje och klappar händerna – fem gånger, fyra gånger, fem gånger igen – jag vet inte om det är en betygssättning av hur tuggan ifråga smakade men jag tvivlar på det. Hon verkar inte alls vara på recensenthumör, mer livsnjutare i denna stund.

Varje brödbit är lika underbar, ett under, såsom under skulle vara för oss i den bästa av alla världar: Helt väntat, med perfekt tajming och alldeles väldigt underbart. En fras från vad som måste vara den gamla översättningen av Psaltaren blixtrar förbi i min hjärna ”och Han ger dem deras mat i rättan tid” – i rättan tid, det är precis vad det är frågan om här. Exakt den sekund när hon vill ha en brödbit kan hon, fantastiskt nog, bara sträcka ut handen och ta den. Det måste vara som ett litet underverk för någon som för bara ett halvår sedan var hänvisad till att liggande ta emot flytande föda ur en flaska, utan möjlighet att påverka, utan vetskapen om att det fanns olika smaker, utan att ens ha styrsel på sina små händer på den tiden.

Ja, en del av hennes lycka kanske består av den här underbara känslan av kompetens. Jag kan ta för att jag vill. Jag äter för att det är gott. Men det är något mer över den här lyckan, kanske lyckan över att det smakar gott i magen, att hon sitter vid vårt bord i vårt hem med sin egen mamma som ser på henne med en blick som gränsar till dyrkande vansinne, att hon kommer att bli mätt och såsmåningom somna i sin trygga spjälsäng med sina fyra närmaste mjukisdjur.

Det är inte bara för henne som den där polarkakan är ett underverk. Tänk vilken lycka för mig att kunna ge bebisen mat som ger henne glädje, styrka och en framtid. Tänk på mammorna i de värsta delarna av världen, som inte ens får ge sina barn mat varje dag, som måste se dem svälta. Ett annat sätt att se underverket i den här fikarasten är att tänka på den av mina söner som jag aldrig har fått bre en polarkakemacka åt, som aldrig fick klappa ihop sina händer eller le ett storartat leende,  han som dog för ung. Ändå får jag uppleva alla de här underverken, varje dag av mitt liv, genom E, genom alla mina andra barn…

Jag borde också klappa händer och höja brödet i en tacksamhetens gest mot skyn mot att jag, i min vardag, får uppleva detta, och många andra, under.