I faderns famn, mot framtida segrar
(bilden tagen precis innan jag for till jobbet igår)

Igår efter jobbet fick jag stanna till i Enköping och köpa 5-56 på Mekonomen. De hade ett bra pris så jag köpte två stycken. 5-56 är alltid bra att ha hemma. Det löser fler problem än man kan tro. Den enda nackdelen är ju att de där tunna röda plaströren alltid försvinner fast man ibland behöver dem. Men nu kanske det i och för sig inte var det jag skulle skriva om.

För det var nämligen så, att när jag kom ut från Mekonomen med mitt nyförvärv, ringde det i mobilen. Det var H, med ett budskap som jag aldrig glömmer. Noggrant vägande och artikulerande varje ord, som att hon släppte en press release till en vild hord väntande journalister sade hon:

–  E har gått sina första steg idag! Hon gickt fyra steg mot mig, hon höll inte i någonting. Hon släppte bara pappas hand och – gick! Hon blev så förvånad så hon satte sig på rumpan. Men hon gick!  Fyra steg!

Precis så gjorde  H gjorde sin första gång, fast då var det en Bondfilm på tv och hon släppte taget om vårt soffbord.  Men nu hade E – shaken, but not stirred – tagit dessa steg genom att helt enkelt förbli stående när M satte ner henne på golvet, sett sin syster lite längre bort och börjat gå mot henne, samtidigt som hon, likt en flygande seriefigur i tecknad film kommit på att hon inte kan gå och satt sig ner och krupit resten.

Helt fantastiskt. Man blir ju rörd.

Mors dag också!

Och visst är det lite fint att mammor kan få 5-56, denna välbehövliga välsignelse i hushållet, på mors dag. Lite modernt och otraditionellt sådär. Och det är klart att det hade varit SÅÅÅÅ femtiotal att jag hade varit hemma (i köket, säkert, med ett piffigt förkläde och ondulerat hår) och sett de här stegen..fast inte helt fel, inte alls helt fel.

Åh, mitt liv är bilden av den moderna kvinnan som slits mellan moderna möjligheter och hjärtats längtan efter att stå vid spisen och se barna ta sina första steg.

Fast mitt liv är så mycket mer än den bilden.

Tänk, 2003 var den värsta Mors dag jag någonsin varit med om. Inget barn i livet, ett ”i magen” och ett i himlen och ovetskap om hur det skulle gå med H, om hon skulle födas med samma hjärtfel som Ansgar – labil, ledsen och letargisk var jag. M kom ihåg mig med choklad och rosor och det var nog det som räddade den dagen. Jag minns dagen som ett slag i ansiktet på oss som inte hade några ”riktiga levande barn”.

2004 hade jag ju fått den överjordiska glädjen med ett barn som levde, H! Och en extra glädje, precis fått det lilla hemliga plusset som skulle komma att betyda S.

2005 med vad jag då trodde var en komplett uppsättning barn och ett halvår kvar innan jag kom på den briljanta idén att blogga.

2006 var jag höggravid med A.

Andra morsdagar  kan man läsa om här här och här

 

Sammanlagt kanske man kan konstatera att jag, liksom E, tar små steg i taget. Medan välsignelserna flödar runt omkring mig i form av barn! Mors dag borde vara tacksamhetens dag för alla oss som har glädjen att ha barn runtomkring oss.

Och faktiskt: hade jag varit hemma och sett E gå de där första skälvande stegen, så hade jag missat det ljuvliga i att H ringde om det. Lika glad och stolt som om hon själv gjort något storslaget. Lika glad och stolt som jag kände mig….över E, och över H.

Dagens avslutsbilder är från MorsDagsfirandet som ägde rum 5:25 igår morse, när barnen inte kunde hålla sig längre. Ett tjugotal fina teckningar fick jag (varav några på automatvapen!) och en DANS, koreograferad och allt, med sång till melodin ”Nu är det jul igen” och texten ”Nu är det mors dag igen”.  Tyvärr tänkte jag inte på att filma sådags på dagen, så det får bli det fina kortet jag fick av H där hon också hittat på fina saker att säga om mig för varje bokstav i mitt namn…

Kära bloggläsare, ni känner mig och vet att jag aldrig skulle räkna, jämföra eller föra bok över sådant.
Men så här många hjärtan var det inte på det senaste Farsdagskortet.

 

SÅ snäll är jag att det omnämns två gånger. Och HÄFTIG.

 

Det är jag på bilden och H har varit vänlig nog
att förse mig med en tröja i min favoritfärg.
Omtänksam även i de små detaljerna, är hon.

 

för idag, tack för idag.