Killarna orkade inte ESC igår kväll. De somnade redan innan Saade sjungit. Jag säger inte att detta har ett absolut samband med att M höll en liten föreläsning för dem om varför programledarna inte, som S och A tyckte, kunde prata svenska med hela Europas befolkning. Det är inte alls säkert att det fanns ett samband. Men trötta blev de och till sina sängar bars de.

H orkade längre, förbi Saade till och med. Hon tyckte om Saade, förstås, men kanske ännu mer om Tandborstkillarna.

Vi satt uppe och tittade, sedermera bara jag. Jag älskar att säga elaka saker om folks klänningar och sånt. Det är nittio procent av själva upplevelsen. Men det är väl det man har facebook till när maken lagt sig. Mycket nöjd med mitt sista skämt gick jag omkring med de sista själv-nattnings-förberedelserna vid ett-tiden. Då kom S upp, trött och förvirrad och på väg till toaletten.

-Vann han? frågade han dåsigt.

-Nej, han kom trea. Det var jättebra, säger jag. Mycket bättre än att komma fyra.

-Mmmm…

Han försvinner in på toa och jag försvinner in i mina läggningsgöromål. Innan han går till sängs igen söker han upp sig.

-Mamma, nu vet jag varför han inte vann. Han borde nog sjunga ”I will be MYCKET MYCKET Popular” istället. Man måste ju säga hur man vill ha det.

Och med dessa visdomsord återgick han till drömmarnas värld. Ja, varför inte? Det viktigaste var ju sagt.