H springer in till mig oväntat tidigt på morgonen (hon vaknar INTE halvfem, min kära pålitliga morgontrötta dotter).

-Mamma, jag har kommit på en låt som passar jättebra till E. Jag tror att jag skall lära henne den.

Lyfter upp den vakna och ivriga E ur spjälsängen och börjar sjunga för (och dansa med) henne:

”Oh, shooby doo, jag vill ju va som du-u

jag vill se ut som du, gå som du, u-u-u-uuu,

det vill jag nu-nu, e du som ja-ag,

vill lära mig bli en människa!”

 

Så förklarar hon på sitt oefterhärmliga storasyster-manér, det som en gång kommer att föra henne till en chefsposition i vilken firma hon än kommer att arbeta i:

-Alltså för att E vill ju det, lära sig att bli en människa alltså. Det är därför hon tränar så mycket på att gå och plocka med saker och prata och så. För att hon vill ”lära sig bli en människa”. Och så det där med ”jag vill ju va som du-u” det är för att hon vill vara precis som mig. Kolla här!

 

Så stoppar hon in tummarna i öronen och viftar med fingrarna mot E. Genast stoppar E in sina egna tummar så nära öronen hon kan och skrattar så att hon kiknar.

 

Jag kommer direkt att tänka på en annan del av Djungelboken:

-Jag skall lära honom allt jag kan!

-Nåja, det lär ju gå ganska fort.