Barnen och jag åker tåg till västkusten idag. H tittar ut när vi är mitt i en skog någonstans och reflekterar:

-När man åker tåg, då är det som att man inte bor någonstans, att ingen vet var man hör hemma. Att man bara är på väg, att man inte hör till någon.

Jag svarar att jag har tänkt samma sak fast när jag flyger. Att verkligheten inte gäller liksom.

-Men det är så konstigt. Jag är ju samma H. Samma tjej med samma kompisar och samma grejer. Men nu är inte de sakerna med, nu är det bara jag. Jag kan vara vem som helst.

Jag stirrar på henne i fascination. Precis exakt så tänker jag när jag flyger. Någon slags frihet att vara utan sina saker,  utan sina vanliga band och bindningar. Någon slags farokänsla över det också. Vardagens vanliga gränser suddas ut. En kort stund nuddar jag vid tanken att det kanske tyder på att man är alldeles för fäst vid sina vardagliga band, men H har redan hunnit vidare.

-Tror du det är så för Ansgar?

-För Ansgar? upprepar jag dumt.

-Ja, han hör ju inte hemma någonstans, han har inga kompisar och grejer, han lever ju inte ens. Tror du att det känns så här för honom?

-Ehmm….att han inte hör hemma någonstans, menar du?

-Ja, fast mer än så, eftersom han inte ens finns. Att han inte har några…öh….begränsningar. Något som hindrar. Något som håller fast. Att han kan fara vart han vill när han vill för att det finns inget som liksom – håller honom tillbaka.

Jag tittar på henne. Hello Kitty-tröja, jeanskjol. Röda glasögon. Blå foppatofflor. Hon ser inte ut som en profetisk varelse från änglarnas sfärer. Hon ser inte ens ut som Tomas di Leva. Men någonstans inom henne, rör det sig någon vetskap där? Något som jag inte anar? Nyckeln till kunskaper som jag förgäves grubblar över? Hon tittar allvarligt på mig med de där blå ögonen, de där som för snart åtta år sedan stirrade mot mig när hon som nyfödd räcktes till mig och som förklarade tydligare än varje ord ”jag är här nu. Jag kommer med livet.” – det som fick oss att ge henne mellannamnet Liv.

The wisdom on your face denies the number of your years.

Jag tittar intensivt på henne – är det hon som vet allt om livet, universum och allting? Hon ler allvarligt och säger:

-Mamma, det är en sak jag måste berätta. Jag glömde min snorkel och mitt cyklop. Men jag har bestämt att om du är snäll kan du köpa nya till mig. Turkosa den här gången. Det blir bra.

Inte Tomas di Leva då. Men en ung dam med en hjärna jag aldrig kommer att hinna ikapp. Det känns rätt bra.