Så hemskt. SÅ hemskt. Så HEMSKT.

Det som jag fick reda på på facebook idag, som drabbar en bekant familj från ”gamla” dagis – jag muttrar ”så hemskt” så ofta att jag får slut på betoningar.

En sjuk åttaåring. En v ä l d i g t sjuk åttaåring. En kille som H var kär i (alla tjejer på dagis var det), som vi har varit hemma hos och lekt, varit på kalas, poollek och så vidare. En kille som vi inte träffar så ofta nuförtiden när det är olika skolor för barnen men då och då stöter vi på varandra. En kille med en mamma som är jättetrevlig- ja, en pappa också men jag har pratat mest med mamman, en kvinna som har något klokt att säga om allt, där kallpratet liksom aldrig är kallprat utan rör livet. En kille med många brorsor, som alla förstås berörs av detta förfärliga.

En hemsk, hemsk vändning för en hel familj – en hel vänkrets – en hel släkt. HEMSKT.

Jag blir så arg. HUR får sånt här hända, gång på gång? VARFÖR? Barn får inte bli allvarligt sjuka – inte vuxna heller, särskilt inte om de har barn. Barn skall få ha det bra och må bra. Familjer borde inte drabbas. ARG är vad jag är, och jag går och skramlar med besticken när jag plockar ur diskmaskinen.

H frågar vad det är och jag vill inte berätta men berättar ändå.

-Skall sjukhuset ta hand om honom? Ge honom mediciner och så?

-Ja.

Hon frågar inte om de kommer att hjälpa. Hon går sin väg och jag fortsätter blint att plocka ur diskmaskinen medan mina tankar snurrar runt samma tema. Inget lidande för barn, hör du det, Gud? HÖR DU DET?

Jag kommer på att jag har släppt iväg H, mitt i en allvarlig pratstund, bara för att min hjärna ältat vidare. Jag måse ju prata mer med henne, inte låta henne gå utan att vi är klara. Jag går att söka upp henne, tänker att jag borde samla de tre stora barnen på H:s rum och prata igenom det här. Försöka.

Men när jag kommer fram, har H redan gjort det.

De sitter på hennes säng, tillsammans. De lutar huvudena mot varandra och är koncentrerade.

När jag kommer in tittar H upp. ”Jag har berättat för brorsorna,” säger hon. ”Och vi skall göra på ett speciellt sätt. Vi har en plan. Så här skall vi göra: Vi skall säga till Jesus att han måste göra honom frisk. Och så skall vi hitta bilder med änglar. Ganska många. Vi skall skicka en ibland till honom, då och då alltså. Så han inte behöver känna sig ensam när de gör mediciner på honom. Så att han liksom har en ängel med sig. För man blir ju friskare då.”

Så stolt. Så enormt hjärteuppfyllande stolt. Hon tog det svåra samtalet, gjorde det som att det inte var någonting. Hon gjorde en plan. Hon – hon gjorde allt som jag borde ha gjort. Gjorde det lätt lika bra som jag skulle ha gjort, kanske bättre.

Och en ängel. Hon tänkte på att skicka honom en ängel.

För vissa människor är storasyster mer av en titel än något annat.
För andra är det mer grunden för hela ens personlighet.