Det är den 4 februari snart, Ansgars namnsdag. Vi donerar alltid pengar då, till ett bra ändamål som rör barn.

I år känns det självklart att försöka stödja forskningen som rör barnleukemi. Vi pratade om det imorse, M och jag alltså, lite så där vuxet, bara oss emellan. Vi bestämde att jag skulle kolla hur man stöder just den forskningen – barncancerfonden? Blodcancerförbundet? Cancerfonden?

Inget barn ställde frågor eller deltog i samtalet alls. Därför blev jag så enormt förvånad för någon timma sedan när S kom upp med spargrisen i handen och sade allvarligt:

-Jag har bestämt mig för att jag inte vill ha ett Bilar2-wii-spel. Jag skall ge pengarna till den där sjukdomen istället, så kanske de kan göra Hj frisk?

Han har sparat länge till det där wii-spelet.

Det var som att mitt hjärta började fara runt i blodomloppet på mig. Jag kan inte beskriva det på ett bättre sätt: Stoltheten – Lyckan över allvaret hos honom – Rädslan för att han tror att man måste muta sjukdomar med pengar för att folk skall bli friska – Den förfärliga insikten att man inte kan köpa någon frisk – Lusten att krama om honom och aldrig släppa taget – En plötslig längtan att köpa hundra nya wiispel åt honom, och samtidigt ge alla våra pengar till forskning av pur glädje över godheten och klokheten hos vår sjuåring – känslorna rusade.

Jag kramade honom förstås. Jag fick släppa taget efter ett tag, när han bett mig om det (OK då, när han hade bett mig om det för andra gången). Sedan satte vi oss ner och jag förklarade pengarnas väg, att de går till doktorerna som forskar och lär sig saker om sjukdomar, så att man kan bota folk bättre i framtiden. Att de inte går direkt till Hj, och att man inte kan lova (usch så svårt det är att säga sådana saker) att S:s pengar ser till att han blir frisk.

Med allt det där sagt skall vi ändå skänka pengarna.

Och det kan nog tänkas att den här mamman kommer att curla sig fram till beslutet att det blir ett Bilar-2-wii-spel i Allahjärtansdagspresent.

S:s spargris, snart hungrig igen.