Imorse började S plötsligt rita huvudfotingar. Mängder blev det, trettio gubbar eller så fick jag det till när jag räknade ihop alla konstverken – hittills har hans konstnärliga uttryckssätt uteslutande varit abstrakta så jag blev lite förvånad över detta intresse för porträttmåleri. Och denna frenesi. Inget lugnt ritande med mycket snack runt omkring utan snabbt snabbt, effektivt och koncentrerat, fylldes många blad med huvudfotingar. Det enda prat man hördes var ett självhjälpsamt påminnande:
-Och så håret, och så armarna och så fötterna och munnen. Och så nytt huvud. Med ögon. Och håret. Och så armarna….etc.

Efter att den kreativa lågan brunnit för fullt så lugnade det lilla tecknargeniet ner sig och visade mig att han ritat sig själv och syskonen på följande bild

För att vara ett första försök till huvudfotingar tycker jag att det är mycket bra, som alla opartiska mammor i alla tider har tyckt om sina barns alster. Satte upp det på kylskåpet med mycket beröm och när H vandrade in i köket försökte jag få henne att instämma i elogeandet.
Jag: Titta, vad S har ritat!
H (verkligen förbluffad): Har han ritat får?
Jag: Nej, det ser du väl att han har ritat er! Där är du! (pekar på figuren i mitten)
H: Är det där fåret jag?

Jaja, hon har väl lite rätt. Men det är väldigt fina får.