Ni vet Eurythmics gamla fina hit? ”There Must Be an Angel (Playing with My Heart)” från 1985? Därifrån kommer den frasen.

 

Kyrkan där H och S har sin avslutning imorgon har blivit lite för trång för skolans avslutningsbehov. Det har kommit ut brev till föräldrarna där man har bett att vi begränsar antalet anhöriga som är åskådare vid skolavslutningen så mycket som möjligt, detta för att framför allt sexornas familjer (som ju gör det här för sista gången) skall få plats.
Vi fixade till saker och ting med dagis, så att A, som för övrigt inte tillhör de fyraåringar i världen som är mest intresserade av att sitta still och titta på när andra sjunger (och extra ointresserad blir han när ingen av de som sjunger är Eric Saade), ändå får gå på dagis trots att vi tagit ledigt för honom denna dag. Bara medan de är i kyrkan, resten av avslutningsdagen – viktigast av allt: glasskalaset på skolan – är till för hela familjen.

Vår underbara dagispersonal som inte kan prisas nog ställer upp – som de alltid gör – och jag förklarar för A att han inte kan vara med i kyrkan imorgon, när alla ändå bara sjunger, men att jag kommer att hämta honom till glasskalaset. Han nickar ivrigt. ”Det är roligare att leka på klätterställningen än att sitta i kyrkan,” säger han världsvant. Men efter lite funderande frågar han ”men kan jag se när H och S sjunger om jag är på dagis?” ”Nej, det kan du ju inte,” förklarar jag. ”Men de kanske kan sjunga för dig hemma.” ”Inte riktigt samma sak,” konstaterar han och han har ju rätt. ”Och ni då!” säger han. ”Ni blir ju ENSAMMA utan mig!”

Jag förklarar hela situationen med att det blir väldigt väldigt fullt i kyrkan och att fröknarna har frågat om man kan minska antalet anhöriga till varje barn och att pappa och jag då tänkte efter och kom på att du nog har lika roligt på dagis och det blir det en person mindre i kyrkan och så vidare. Han lyssnar uppmärksamt och konstaterar ännu en gång att han då kommer att slipper sitta still och vänta en massa.

Sedan går han undan ett tag och kommer så småningom med en teckning, som han ger till mig. Här är den:

-Fin, säger jag. Är det du?

-Nej! Förstås! Du ser väl vad han håller i händerna!!

-Öh…handskar?

-Nej, det är vingar! Det är för att det är Ansgar. Han kan följa med dig till kyrkan istället, för änglar tar ju ingen plats. Så blir du inte lika ensam utan mig.

 

Jag kan inte låta bli att bli lite sentimental, framför allt över A:s fina funderingar. Vilka barn man har va? Jag kan bara säga som Annie Lennox:

No-one on earth could feel like this.

I’m thrown and overblown with bliss

…

leaving me the recollection

of your heavenly connection

…

there’s an orchestra of angels

and they´re playing with my heart