Pascha Bay, söndag kväll
Det är clownshow med minidisco. Det sitter rader med barn på små barnstolar framför scenen och skrattar så de kiknar. Vi sitter några mammor och pappor så att vi ser barnen om vi tittar rakt fram, scenen om vi råkar titta åt höger. Det är inte clownerna som intresserar oss, det är våra barns upplevelse av clownerna. Varje skämt är nytt och varje timing är guld. Barnen koncentrerar sig och tittar med storögd beundran på tokigheterna. Det sitter kanske femtio barn där. Sannolikheten att en av dem blir en svårtillfredsställd filmkritiker någon gång i framtiden är väl inte alldeles urlåg. Men just nu finns inga sådana tendenser. De skrattar, de tindrar, de är lyckliga. De är som man vill se sina barn på semester. Och det är inget fel på showen som sådan… Det är duktiga clowner, det är det.
Men min uppmärksamhet vänds mot en annan show. En i det lilla formatet. En alldeles intill mig. Den heter ”E lär sig sitta på en stol”. Den lär inte få så stor plats i Fritidsresors reklamhäften kanske men här på bloggen tänker jag ge den visst utrymme. Den var faktiskt – spektakulär. Den hade allt:
En bestämd vilja att lyckas.
Förundran inför uppgiften.
Betraktar problemet ur alla synpunkter.
Åh nej! Helt fel!
Halvvägs rätt?
”Inga kommentarer!”
Hur skall det kunna sluta lyckligt nu när allt ser så mörkt ut?
En god förebild, storebror, visar hur man sitter.
…provar försiktigt…
Det lyckliga slutet: Äsch, jag står istället!