Igår natt när jag inte kunde sova kom H över.
-Mamma, jag har läskiga drömmar, får jag ligga hos dig?

Det händer då och då, de läskiga drömmarna alltså. Jag vet inte vad jag skall säga eller göra, men oftast vill hon bara ligga tätt tätt och liksom hämta tröst ur kroppsvärmen och närheten.

Det passade mig finfint för jag hade också tröstbehov. Jag har varit så tagen av det som hände på kyrkogården i förra veckan och diverse andra saker i vänkretsen, så jag kunde inte sova, ältade och saknade och mådde dåligt.

Att i det läget få hålla ett av mina barn och trösta och vara mamma, det var det mest djuptröstande och sorgerenande jag kunde ha fått vara med om. Lite tror jag, vill jag gärna tro, att den otroligt tröstande känslan kom ifrån Ansgar, som jag ibland tänker mig att alla våra levande barn, alla småsyskonen, är nedskickade från någon slags barnhimmel av Ansgar, så att vi ändå skulle ha några att få vara föräldrar till.

H vaknade till.
-Vet du vad jag drömde, mamma? Jag drömde att det kom en arg drake och klippte av mina flätor. Men nu drömmer jag inget läskigt, för du är den bästa trösten. Och så fick jag en kram.
-Nej, H, jag tror att du är den bästa trösten. Den bästa trösten är att jag får trösta dig.
Tystnad, i fem sekunder.
-Vet du, mamma, det säger Nasse också, i Nalle Puh.