För några år sedan fick H sin allra första väckarklocka av oss. Hon upptäckte snabbt ett problem med den och kom och rapporterade ”Den är trasig på något sätt! Den ringer MITT i natten.” Jag försökte förklara för henne att den ringde precis när den skulle ringa men att hon sov då, men hon blev arg och vägrade använda den dumma klockan som bara väckte henne.

Men det var ju några år sedan. Nu är hon större, går i skolan, tar ansvar. Så när hon önskade sig en väckarklocka i julklapp fick hon en, en analog, med en smurf. Hon var väldigt spänd på den och såg fram emot att använda den när skolan började. Igår kväll ställde vi den nogrannt på 06:30 och hon somnade fnittrande av glädje över att hon skulle väckas av en riktig väckarklocka, som ett stort barn, på morgonen.

Och klockan ringde 06:30. Och klockan ringde 06:31, även 06:32, liksom 06:33 och 06:34. Vi noterade vid 06:35 att hon nog inte vaknat. Och klockan ringde 06:36, och 06:37. Då hade jag hunnit in till henne och stängde av den. Jag sade att hennes älskade väckarklocka hade ringt och hon sade ”mmm” och fortsatte sova.

Förra gången blev hon arg för att den väckte henne. Denna gång blev hon inte arg, för den väckte ju inte henne. Följdfråga: hur får man upp någon som inte ens vaknar av en skrällande smurfväckarklocka?

Svar:

Man släpper in en lillasyster med en högt utvecklad känsla för empati och snällhet. Hon klappar fint på H:s hår tills hon vaknar. Eller ja, i ett par sekunder iallafall. Sedan börjar hon vråla ”Titta! Titta vov-vov!” och då vaknar folk, vida omkring. Till och med H.