Många människor har frågat om jag är stolt över H idag (efter hennes viktiga brev om Hjalmar). Självklart, stolt så att jag håller på att spricka. Stolt över att det hon har skrivit har spridits till många så att folk förhoppningsvis anmäler sig till Tobiasregistret – stolt över att flera redan tagit kontakt med dem – stolt över vad hon kan skriva – stolt över hennes hjärtas godhet. Jag är alltid stolt över henne, liksom över alla barnen, men idag har det brakat iväg till löjliga höjder – vänner och släkt har ringt och velat säga att hon har berört dem, fröknar på skolan har tyckt att hon skrev så fint – ja, det är fånigt så stolt man kan bli över någon som man redan innan var väldigt stolt över.

H själv tar det hela på ett annat sätt. Vi brukar alltid sammanfatta dagen lite när jag stoppar om henne och ikväll så sade jag att jag var stolt över henne, extra stolt för det hon gjort. Hon sken upp.

-Jag är också SÅ stolt mamma! För dels är mina naglar precis lika fina som när jag målade dem – för TRE dagar sedan – och DELS visste jag vad sex gånger fyra var när vi skulle baka på fritids idag.

Det stora och det lilla, det nobla och det nagelkunniga, går hand i hand. Och så skall det väl få vara.