-Det är inget drag här, säger hon, med det där nya tonfallet hon har skaffat, det där sofistikerade. Hon nickar. Vet du vad drag är, mamma?

-Måste det vara drag? frågar jag och stoppar in en fiskgratäng i ugnen.

Men jag känner igen det, kommer ihåg det. Våren. Våren, som manar, som talar till en, ut, bort, uppåt. Våren som säger ”gå i knoppning, utvecklas, bli stor, lämna boet”. Och barnet som hör vårens lockrop. Som vill iväg.

Det är därför cyklar som sladdar i gruset är ett tecken på vår. Det är därför vi vill hjälpa våren genom att lyfta bort gamla pinnar och se vad som spirar därinunder. Våren drar med oss i sin totala blomning, sjunger för oss om möjligheterna, om förunderligheten som finns därute. Våren drar.

Och nu är det inte jag som är den unga generationen, den som vill iväg, som cyklar runt och njuter underverk.

Jag är den som står med fiskgratängen i ugnen, som hör våren sjunga filtrerad genom ett brus av handbollsträningar, play dates och tvätt.

När ytterdörren slår igen känner jag draget om axlarna. Det är lite kallt än.

Något i det där med draget om axlarna skrämmer mig. Jag är inte koft-mogen än, skriker jag inom mig (eller så är det våren som skriker inom mig).

Fiskgratängen skall stå i ugnen i tjugo minuter till. Tjugo minuter. Tillräckligt med tid för lite drag.

 

Jag sätter på mig skorna. Ingen kofta, ingen jacka.

Nu är jag ung, för våren är ung.

Nu är det jag och de där pinnarna som man kan peta undan, de som kanske har små knoppar under sig. Nu är det jag och underverken. Tjugo minuters ungdom, innan fiskgratängen.

Hon kommer till mig där jag står böjd över vår perennrabatt.

-Du kom ut! Jag visste att våren kunde dra hit dig.

-Du drog hit mig.