Tittade tillbaka på förra årets blogginlägg från mars och hittade den här bilden:

Den är som gjord att jämföras med den här bilden:

Somt är likt, somt är olikt. Vår gula kylskåpsmagnet finns med i bakgrunden på båda. Men vilken utveckling va? För ett år sedan var jag glad över att hon kunde trycka i sig polarkaka själv. Nu äter hon själv med sked och gaffel och säger ”mer” och ”tack” och ”klar” (och ”glasch”). Och framtiden bara ligger där och väntar på att hända. För det är vår. Det är knoppningens tid.

Nu får hon – och vi alla – gå mot en ny utveckling, nya framsteg och en god mognad.