Feb 132013
 

eargS och jag står och tittar på när E har ett vredesutbrott med den speciella blandning av fascination och hjälplöshet som kännetecknar åskådare till trots.

-E, säger S vänligt men bestämt. Skall du inte sluta vara arg nu? Du är så stor tjej. Du behöver inte skrika så mycket.

E tittar förvånat på honom. Han ler mot henne.

-Jag är stor nu, säger E provande.

-Jättestor! uppmuntrar S.

-Jag inte arg. Jag för gammal för arg.

-Precis! säger S och omfamnar henne. Vad duktig du är!

-Duktig och INTE arg!

Jag börjar berömma S men han klipper mig mitt i lovtalet.

-Det var E! Det var E som var duktig!

-Ja, hon också. Hon var –

-Hon är ju som ett GENI! Hon fattade när jag sade till henne!

-Ja och du är ocks-

-Men mamma! Fattar du? Hon är ju bara så supersmart! Hon kan — hon kan liksom bli vuxen när hon vill nu. Flytta hemifrån! Få jobb! Bli rik!

-Öh. OK. Ja. Det var bra gjort av henne men kanske att hon ändå inte riktigt är fullt så stor att hon kan flytta…

-Joho! Kunde hon det så kan hon ALLT! Hon är ju så smart! Hon kan vad som helst!

-Mm. Kanske inte VAD som helst.

-Så KLOK!

-Mm. Säg ett jobb som hon kunde få med de kvalifikationerna.

Han tänker inte ens efter. Han bara tittar på mig som om han var den vuxne och jag var den som var åtta år.

-Mamma. Hon visste när hon skulle sluta. För att hon var för gammal. Det är väl självklart vad hon får för jobb. Hon kommer att bli påve.

Och det är väl möjligt att han har rätt.

Jan 052013
 

Plötsligt sitter alla tysta och stirrar liksom tomt framför sig. A vänder långsamt – som om det kräver stor ansträngning – blicken mot mig med en slags vördnadsblandad skräck i ögonen.

-Hur gammal ÄR du? Föddes du när JESUS föddes eller?

 

Jag är inte alls så gammal. Jag är på sin höjd – alltså, jag menar: Jag  har knappast ens gråa hårstrån. Iallafall inte efter ett lyckat frisörsbesök. Jag förtjänar faktiskt inte vördnadsblandad skräck.

Jag kan fortfarande fnissa som en tonåring. OK – bara ibland, och under kontrollerade former, naturligtvis. Och förstås inte åt samma sak som de mer åldersadekvata tonåringarna fnittrar. Mer åt tanken på skattelättnader och kommunala brev om nya sophämtningsrutiner kanske. Men ändå. Fnittrar gör jag.

Och jag kan också gilla modern musik. Flera gånger har jag låtit bli att byta radiokanal när en modern låt har kommit på.

Dessutom har jag en jätteungdomlig frisyr nu. Helt otantig faktiskt.

Så jag är inte tillräckligt gammal för vördnadsblandad skräck.

 

Med andra ord pratar A i nattmössan. (Åh vilka ungdomliga uttryck jag kan svänga mig med också, eller hur?) Men det är klart, för fullständighetens skull kanske jag skall ge er sammanhanget.

Vi satt och pratade vid frukostbordet om vad alla ville göra efter storstädningen. Äventyrsskridsko, sade de stora barnen. E ville lägga pussel och M ville sitta i fred med tidningen ett tag. Och det var då jag med ett myndigt tonfall – ett sådant som inte tolererar minsta motsägelse, sade: ”Ja jag vill i alla fall se botten i tvättkorgen innan terminen börjar, det skall ni ha klart för er. Så jag tänker TVÄTTA.”

Nu då.

Alla på en gång. När jag säger 3. 1 – 2- 3:

”Hur gammal ÄR du? Föddes du när JESUS föddes eller?”

 

Mäh. Orka.