Sep 192012
 

-Jag är arg. Man tycker att mamma kunde förstå det när jag säger det till henne. Inte låter jag glad heller. Det borde väl visa henne. Jag tänker inte röra mig ur fläcken.

Jag är i hallen på dagis. Jag tänker inte gå någonstans. Jag tänker inte ta av mig stövlarna. Jag tänker inte sluta skrika. Och jag tänker i n t e gå in till mina fröknar och sjunga glada sånger. Jag tänker stå still – alldeles still – still som en sten.

Jag är en sten nu. En tung sten. En sten som man inte kan lyfta och som man inte kan förändra.

Jag kan förstås utveckla idén kom jag på nu. Det är för tråkigt att bara vara en sten. Så nu är jag en skrikande sten. Jag testar att skrika på Aaaaa och Äääää och det går bara fint. Jag är en skrikande sten och man kan inte rubba mig.

-Kan du ta av dig stövlarna? frågar mamma med ett fånigt leende.

-Jag kan inte!

-Varför då då? Du är ju så duktig på att ta av dig stövlarna själv.

-Jag VILL inte.

-Ah.

Mamma går och tittar in på barnen som leker och fröknarna. Hon kommer tillbaka med ett fånigt påklistrat leende. Jag ser att hon svettas lite framme i pannan. Bra.

-Vet du – alla barnen skall måla med målarfärg idag. Det blir väl roligt?

Jag skriker igen. På Uuuuu den här gången, omväxling förnöjer. Jag skriker rakt  ut. Det är skönt. Jag är en orubblig skrikande sten.

-Dumma mamma! skriker jag när jag känner att jag behöver uttrycka mig lite mer substantiellt. Dagisfröken kommer ut. Hon tittar på mig. Hon tittar på mamma. Hon ler lite grann. Hon är imponerad av min viljestyrka. Jag ser det.

-Gå du! säger hon vänligt till mamma. Det här fixar jag och E. Eller hur? lägger hon till, och blinkar mot mig. Jag bryr mig inte. Jag tänker stå här hela dagen. Jag är en sten. En skrikande sten. En skrikande sten som inte går att rubba och som aldrig, aldrig ger sig.

 

Jun 262012
 

Ikväll var det förskoleråd på dagis. Några föräldrar, några ur personalen och föreståndaren samlas och diskuterar olika frågor. Det är väldigt trevligt, och man får fika.

Det som framför allt fångade min uppmärksamhet ikväll var en skylt på en av köksluckorna – vi satt i personalens fikarum. Där stod det nämligen en väldigt prydlig uppställning över vilka pedagoger som hade rätt till opedagogisk lunch vilken dag.

Opedagogisk lunch, vilket underbart koncept. Och jag menar, särskilt för förskolepersonal, vars yrke tvingar dem till ett nästan överdrivet konventionellt och moraliskt beteende. Men bara för att barnen skall få lära sig lite mer om verkligheten så tycks de turas om att vara riktigt opedagogiska på lunchen!

Lägga upp fötterna på bordet, rapa ljudligt, vägra grönsaker, bjuda ungarna på cigg och kasta mat på andra lärare. Någon gång i veckan, sådär, bara. Det är ju strålande, vilken outlet för denna hårt arbetande och ansatta yrkesgrupp! Mer sånt.

 

Apr 112006
 

Världens mammigaste son och jag for iväg för att inskola honom på dagis. Ett nytt dagis, nystartat, men med (för dottern) gammal och invand personal. Såg fram emot att få se min supersociala dotter bland sina kompisar och visste redan innan att sonen skulle bli sittande hårt tryckt emot mig och gråta så fort någon tittade på honom.

Vi kom till dagis. Vi klädde av barnen. Sonens inskolningsfröken (som en gång i tiden varit dotterns inskolningsfröken) tog emot honom. Han grät en skvätt. Hon satte ner honom på golvet – han kröp raskt iväg till leksakerna och började greja med dem.

Dottern satt under tiden hårt tryckt emot mig i min famn och vägrade att lämna mig.

Barn är rätt så intressanta.

Dag två lekte mammagrisen glatt med andra småkillar, och grät bara en gång – när inskolningsfröken lämnade rummet….

Dag tre satt jag i fikarummet och läste Allers från 1994. Jo, då hade också dotterns kris löst sig, hon hade fått börja inne med de stora barnen och det var så oemotståndligt intressant att inte en gammal mamma förslog så mycket….

Dag fyra var jag ute och gick med en annan inskolningsmamma och dennas pudel Brutus.

Dag fem var jag inte ens där.

Och nu verkar allt bara flyta på. Personalen säger att de inte haft lika lätt att skola in någon sedan dottern började där – hon som andra dagen sade till mig ”mamma köra bilen, H leka barnen, hejdå.”

Fantastiskt.

Han måste ha varit understimulerad hemma. Bevisen? Ja, dels är det ju den stora kärleken till dagis. Och dels är det alla små framsteg som han plötsligt uppvisat….igår hade han ett ord för äpple (som dagis ger som morgonfika) – Bappele, sade han flera gånger nöjd och belåten och kastade skivat äpple i golvet här hemma….idag åt han själv med sked ur tallrik…..han har börjat hitta på internskämt och skrattar så tokroligt när man fattar dem…..

och så har han börjat duka bordet här hemma! Vi har ett skåp med plasttallrikar, plastglas (ett märkligt ord), plastbestick etc. Nu, om man vänder ryggen till S i några minuter, så är han där och dukar fram på vårt matbord. Man kan finna den yttersta kanten (som är så långt han når) belamrad med åtta små plasttallrikar, skålen med Tomtebobarnen på, fyra plastglas i olika storlekar och så lite plastbestick av uddakaraktär….detta måste ju vara en naturbegåvad (men kanske, öh, extra kreativ) inredningsdekoratör.

H mår bra av de stora barnen också. Harmoniskt värre är det med andra ord. Och hon har blivit så vårdande så det nästan är komiskt.

Jag var lite sjuk i lördags. Hon gick in i köket, hämtade en sked, låtsades tappa upp medicin från knappen på vårt tv-skåp, kom med skeden, jag fick svälja, så gjordes det hela om och om och om igen. ”Du blir snart frisk nu,” sade H, ”nu mår mamma strax bra,” lugnade hon sin (inte alls oroliga) lillebror och far.

ja, det är härligt med ens barn!!!

Och så för lill* Hoppsan då? Ja, vi väntar bara på att även familjens barnafader skall bli frisk så att namnförhandlingarna kan börja äga rum….

Okt 272005
 

Det verkar gå framåt med dagisandet för Hs del. Hon gråter inte hela dagarna längre, men hon vägrar att äta på dagis. Inte ens glass. Hela den här veckan har hon avstått från varje molekyl av mat på dagis.

Man undrar ju vad det är för tankar som styr detta. Litar hon inte på dem? Är hon inte tillräckligt avslappnad för att äta?

Hon har dock glatt berättat för personalen att hon och pappa äter hela högar med tofflor hemma. Igår när jag och S var borta på kvällen så festade de tydligen loss på glass med sylt och våfflor. Så just idag kanske hon helt enkelt inte var så hungrig.

Men jag funderar och funderar på vad det är som gör att hon inte vill äta….

Idag på Rapport var det ett avsnitt om mirakelbarnen som överlevde svåra hjärtfel med hjälp av skickliga läkare och operationer. För tio år sedan var det 10-12 procents risk att dö för barnen som föddes med hjärtfel. Idag är det 1%. Lugnande och trevliga siffror? Men Ansgar överlevde ju inte och då blir mina känslor inför Isidors lyckliga mamma väldigt dubbla…

Dels är jag väl en av de få som kan förstå exakt hur lycklig hon faktiskt är, och vad hon har gått igenom. Och dels har jag en missunnsam elak del som tänker (eller snarare känner) ”om inte jag fick ha min son kvar så tänker jag minsann inte vara glad för någon annans skull heller”….

Vad knäpp man är. Inte skulle det kosta mig något att vara odelat glad för hennes (och alla andra överlevarmammors) skull. Och jag är glad för dem – men som sagt, ett litet förbehåll sitter som en tagg i mig….

Nåja. ”En mor är aldrig gladare än sitt olyckligaste barn” har jag hört någonstans. Visste inte, innan allt det här började, hur sant det ordspråket är. Men Ansgar är väl inte olycklig, det kan jag inte föreställa mig. Borta, ja, men inte olycklig.

Men min unga matvägrare, jag undrar hur hon har det egentligen. Tänk om man kunde fråga. Men hon befinner sig på nivån där ”Glad” ”Lessen” ”Trött” och ”Aj” (arg) är de fyra hörnen i känslorektangeln. Allt däremellan är overbaliserbara gråzoner….

Okt 252005
 
Vissa dagar vill bara inte funka….idag är journalister elaka mot oss, det finns inte varmvatten, hönsen gör uppror för att de måste vara instängda, katten kissade inne och det var förstås bara skit med posten. Och även om allt detta inte varit så skulle ändå mitt hjärta gråtit för vår dotter vill inte vara på dagis.Är det inte konstigt vad de orden ser platta ut när man ser dem skrivna? En sådan mening som man inte alls skulle tagit till sig innan man blev förälder – livet skulle ha fortsatt exakt som förut, inte en rysning, inte en reaktion. Nu styr det hela tillvaron idag.

De ringde från dagis imorse och sade att hon bara grät och grät….så M for och hämtade henne.

De säger att det är ”bakslag” – tydligen en vanlig reaktion efter en lyckad inskolning när barna förstår att de faktiskt skall gå till dagis hela tiden, att det inte bara var några roliga lekdagar.

Så det är väl inte så farligt. Ändå reagerar man med hela kroppen och själen. Jag vill ändra på allt, sätta allt annat på undantag och bara bara se till att H blir trygg och glad och sig lik igen….

Men vardagen talar. Imorgon blir det jobb som vanligt. Snälla rara, begär bara inte att jag skall tänka och fundera som en vuxen. Mitt hjärta sitter fast i Örsundsbro och vägrar att flytta på sig…