Jun 022013
 

Det här är min blogg och jag bestämmer. Så jag bestämmer – och jag är medveten om att du kanske inte skulle ha fattat samma beslut, kära läsare – att fokusera än en gång på mina föräldrars bröllopsdag och saker jag skrev till den. Jag skrev om texten till Jag och min far – och sjöng den. Inför folk. Ni slipper höra sången.

Här är min text:

Borta vid piren står mor och min far
En angenäm Erna, en trevliger karl

Det strävsamma paret har nått 45
och såsom safirer det glimmar om dem

Tre barn, fyra länder, en båt ni har kvar
och alla barnbarn – nu har ni det fint, mor och far

En badplats, en båtplats, ett smäktande hav
en sommaridyll som för vår skull finns kvar

När havet vill ropa om äventyrsdag
Tänk att mina barn får detsamma som jag:

Från bryggan i viken går båten så van
på samma vis som då det var jag som var barn.

Vid tallen en glänta, en trygghet, ett bo
för evigt ett hemma där kärlek kan gro

En bredbandsförening, en avloppsfestskväll
ibland åker mamma och är kulturell

och pappa han slipper och då blir han glad
på samma vis som det var då när jag var ett barn

Borta vid piren står mor och min far
en angenäm Erna, en trevliger karl

Tre barn, fyra länder, en båt ni har kvar
och alla barnbarn ni har, mor och far

Cirkeln skall slutas, det har vi kvar,
vi förenas i skålning och ropar: Hurra!

Jun 012013
 

Ni som hållit ihop i 45 år.

45 år.

Svaret på livet, universum och allting. PLUS tre.

Ni som hållit ihop i 45 år och sett barn födas, sett flyttlasset gå från land till land fem gånger, sett varandras gråa hår. Gett varandra gråa hår kanske.

Ni som hållit ihop i 45 år och mött så mycket tillsammans: föräldrar som dött, vänner som blivit sjuka, barn som hittat på tokerier, ni som har stått tillsammans vid ett barnbarns grav.

Ni som hållit ihop i 45 år, vilka stormar ni vädrat, vilka vindar ni ridit ut. Ni som färdats över de sju haven i allt från stiltje till orkan.

Ni som hållit ihop i 45 år. Vilket starkt och obändigt band emellan er det måste ha blivit under allt det här. Mer än en sammansvetsning, en legering.

Vi som inte har hållit ihop i 45 år, vi kan inte ana. Det måste upplevas, kan inte förklaras. Vilka djup i kärleken, vilken bottenlös förståelse och förlåtelse. Och ibland, gissar jag (med min elvaåriga bröllopsdag som referensram): vilken ren och skär viljestyrka.

Ni som hållit ihop i 45 år – ni som under dessa 45 år givit oss, era barn, ständiga prov på kärleken och förlåtelsen, förståelsen och den mjuka styrkan. Ni som givit oss de genetiska anlagen för den där viljestyrkan.

Tack.

Tack för att ni orkat. För att ni orkar. Och för att ni kommer att orka. Tack för att ni visar oss, i dessa tider, att det går. Och hur det går. Att det blir lyckligt.

Tack.

Jag vill avsluta med ett citat, för det skall man göra, om man har ett retoriskt skicklig far. Jag vill ta citatet ur den svenska litteraturskatten, som man skall om man har en litterärt kunnig mor:

För har man levat ett liv ihop
och är förbundna med sjömansknop
och man har grälat och man har trälat
då är det skönt med kärlekens lön.

 

Jul 182012
 

Ett litet men triumferande gäng människor sågs imorse vid halvtiotiden bara ett femtiotal meter från Bohus fästning. Endast beväpnade med var sin glass intog de parken under segerglatt jubel.

Det hade gått att tolka deras segerglada jubel som ett rättmätigt lyckorus över att de bekämpat en ondskefull, främmande makt, hittat de hemliga dokumenten med statshemligheter och tillyttermeravisso en oväntad guldskatt som de av en tacksam polismakt uppdragits att behålla för egen räkning, som ett ringa tack.

Eller så är det möjligt att de, mot alla odds, kämpat i månader – nej, år – för att Få Rätt mot de bedrägliga skurkar som, med mutor, hot och andra otäcka metoder, tagit ifrån dem deras arvsrätt, deras stolthet, deras livsverk, och nu äntligen sett de där bedrägliga skurkarna bakom lås och bom där de hör hemma. Med sin nyvunna lycka som sin klart lysande ledstjärna fördes de mot parken och den välförtjänta glassen som den givna belöningen.

Det är också tänkbart, fullt tänkbart faktiskt, att de var utsända polisspioner som äntligen lyckats infiltrera sig in i högkvarteret hos mästerskurken, fått exakt den ansvarsfulla position som gör det möjligt för Interpol att fånga de usla bedragarna och som längtade efter en liten men välförtjänt segerglass för att fira.

Vem vet, kanske var de galna men extremt intelligenta vetenskapsmän som äntligen lyckats förstå hemligheten inom cellernas innersta kärna och skapa det hitintills otänkbart perfekta men ändå helt biverkningslösa botemedlet mot all världens sjukdomar?

De kan ha varit där av vilket som helst av ovannämnda skäl, precis vilket som helst. Men det var något i den firande skarans avslappnade, hjärtliga, översvallande lycka som tydde på att det egentliga skälet till triumfen var något som inte var så – tja, futtigt, rent ut sagt. Något lite mer storslaget, rejält, föreföll faktiskt ligga bakom den yra glädjen i gruppen.

Och bloggen, som alltid vill vara den första med ett scoop, kan nu avslöja skälet till festligheterna. De var mycket riktigt mer välmotiverade än vad någon av idéerna ovan kan motsvara. De var:

Vaccination 2 mot TBE både framgångsrikt och ansträngningslöst utförd.

Om ni vill ha en bra jämförelse mellan svårighetsgraden i att genomdriva den första vaccinationsomgången och den idag, så kan ni tänka er å ena sidan en ständigt vrålande, brölande, galen vansinnesgepard och sedan istället en lekfull ursöt kattunge.

Mina barn och mina föräldrar: Dreamteam.