Feb 252015
 

När jag går hemifrån på morgonen så möter jag M:s blick. Och det är en på förhand slagen blick. En blick som är besviken på det hafsverk som är livet. En grådaskig, liksom livlös blick. En blick som liksom levat hårt och länge och känner av det.

Nej. Nu vet jag.

Den här sorten: En blick sådan som man kanske får när man skall klaga på en IKEA-byggsats och vet på förhand att det är man själv som har slarvat bort både innehållsbeskrivningen och ide där långa skruvarna som behövs i steg 3, och slängt insexnyckeln i metallskrotet för att man vill visa den vem som bestämmer, och sedan blev arg på riktigt och LIMMADE ihop två brädor som inte alls skall sitta ihop, och man är övertygad om att det syns på en så man har förberett en vattentät historia som man vet att de kommer att genomskåda och ändå vara så snälla mot en. Den sortens blick. Det är ett exempel bara, inget som verkligen har hänt mig eller så. Du vet. Ett exempel.

Iallafall var det en sådan blick jag fick av M imorse. Och jag vet varför.

Det var nämligen han som skulle vabba med E idag.  Och E är inte sjuk, och inte frisk. Hon är faktiskt precis på det där stadiet mellan friskhet och sjukdom som gör att det som hon helst av allt vill göra är att sitta och titta på Frost hundra gånger. I sin faders knä.

Exakt. Ni fattar blicken.

Jag tänker på honom med visst medlidande, medan jag stänger dörren hör jag inledningstonerna, ser jag för min inre syn hur Disneyslottets profil kommer fram på skärmen. Och så åker jag. Och lämnar dem.

Och då och då under min arbetsdag skänker jag dem en tanke, en tanke var, som ett slags tankekomplex. Det var en slags kombination av lyckoönskningar till E och medlidande med M, lite som den typen av tankar som en annan IKEA-anställd som kommer ut i kassan precis samtidigt som du står där med din falska historia och dina hoplimmade brädor och stammar får när den tänker på hur synd det är om kollegan men hur otroligt roligt det kommer att bli på kollegan att härma dig och er interaktion på personalfesten på kvällen.

Och så ringer M. Och jag anstränger mig för att plocka fram mitt mest medlidsamma tonfall, när han avslöjar att jo, de har tittat på filmen hela dagen. Men det var helt ok, för dvd-spelaren hade hakat upp sig så de kunde bara titta på den på engelska eller finska. ”Och den engelska är JÄTTEMYCKET bättre än den finska! Nu skall vi testa med tysk textning!”

Och jag tänker att min man har en säregen förmåga att hitta något vackert även i den gråaste av vardagar, en ljuspunkt mitt i den mörkaste vinter. Och jag får varma känslor för honom, så där som man får exempelvis för en IKEA-tjänsteman som ler fullständigt utan ironi, låtsas som att hen inte ser ens rodnad och skam, och säger ”måste ha varit produktionsfel. Vi ordnar en ersättning.” och skickar med två extra insexnycklar ”ifall de skulle komma bort”. Riktigt varma känslor med andra ord.  Så jag säger det till honom, att jag uppskattar hans förmåga att hitta det fina.

Och han svarar ”Some people are worth melting for.”

Men han sade det inte på finska iallafall.

 

 

2015-02-20 16.33.44Let it go. På allvar: Let. It. Go. 

Feb 032015
 

Snöstormen rasar utanför och M har varit ute och plogat för tredje gången på samma kväll. Nu sitter han och värmer sig och H sitter och läser, så jag har en utmärkt publik för min upprördhet.

jag: Vet ni vad som gör mig jättearg?

H: (med vad som kanske hade varit lite större engagemang om inte jag hade pratat i en halvtimma redan) Nä.

jag: Jag är glad att du undrar! Det gör mig jättearg att de snabböversatte låttexterna i Frost. Frozen, alltså.

H: Tänka sig.

jag: Ja! Därför att de är så bra på engelska! (tystnad)

M: OK, älskling.

jag: De är riktigt existentialistiska. Riktigt bra. Och ordvitsarna! Fråga mig om ordvitsarna! (tystnad)

H: Måste – eller – öh – skall jag?

jag: Vem som helst av er får gärna fråga mig om ordvitsarna. (tystnad, förmodligen den sortens tystnad som uppstår när två människor tyst kämpar om vem som mest förtjänar äran att få ställa en fråga om ordvitsar till en upprörd mor)

M: Suck. OK. Eh… hur är det med ordvitsarna?

jag: Exakt! Hur ÄR det med ordvitsarna? På engelska: roliga, kreativa, väl infogade i sitt sammanhang – som i låten ”In Summer” när snögubben har jättemånga roliga skämt som bygger på värme och kyla. Men på svenska! Bara långsökta och tråkiga. Tunga som stenar. SAMMA skämt. Fattar ni?

H: Eh… (det är möjligt att hon svarar utan att överväga vilket alternativ av ”ja” och ”nej” som kommer att förlänga diskussionen mest, men någonstans i det mest cyniska skrymslet av min cyniska själ tror jag kanske ändå att ett sådant övervägande gjordes) … Ja.

jag: Den sången är för övrigt ett utmärkt exempel på det här existentialistiska också. Jag tänkte aldrig på det med den svenska översättningen, men de balanserar ganska flagrant på gränsen mellan skratt och hjärtknipande existentialism. Men på svenska – tja – ni fattar.

H: Vi fattar.

M: Mmm. Verk-li-gen. Vi fattar verkligen.

jag: Och om vi går vidare till den stora hiten från filmen: Let it go.

M: (drömskt) Let it go!

jag: Eller på svenska då: Slå dig fri.

H: Åh, att slå sig fri!

jag: Den har samma problem. Spännande, engagerande lyrics på engelska. Men på svenska….. pffft!

M: Mmmm.

jag: Fattar ni hur illa det här är?

H: (låter ärligheten vinna över behovet av att snabbt avsluta konversationen) Nä. Jag fattar faktiskt inte det. Det är snöstorm ute och pappa har jobbat hårt med att ploga och jag fick fem kilo snö i min huva när jag lutade mig mot en vägg idag – och du tänker bara på Frost.

jag: Jag tycker att det är väldigt lämpligt att tänka på Frost under en snöstorm. För ni vet – eller hur?

H: Säg det inte.

jag: ”Lite snö har väl aldrig stört mig.”

M: Argh.

jag: Eller som det heter på engelska: ”The cold never bothered me anyway.”

H: Mamma.

jag: ”Some people are worth melting for. ”

H: Visst, mamma. Whatever.

M: (försiktigt) Det är ju väldigt… fint och så, älskling… att du inte känner dig tvungen att… ha… liksom…

H: … riktiga problem…

M: Just! Det är det som är så fint med dig. För du har inte det, utan kan… koncentrera dig så bra på… eh, vad skall jag säga?

H: Låtsasproblem?

M: Jag vill inte säga låtsasproblem. Det är inte låtsasproblem. Jag vill säga — översättningsdilemma. Det är ett bättre ord. Översättningsdilemman.

H: Och det faktum att mamma faktiskt inte bara har tittat på Frost utan dessutom växlat över och tittat på Frost på engelska utan oss barn.

M: Mmm.

H: Är inte DET låtsasproblem?

M: Tro mig, kära dotter. Det är inte ett låtsasproblem.

frozen-idina-menzel-elsa-clip

So she’s got a few flaws… 

Aug 092014
 

elsaeden

Jag hör en livlig diskussion om film.

E: Jag är Elsa.

A: (djup suck) Nej, det är du inte. Elsa är en film. En film som är på låtsas. Du är inte Elsa.

E: Jag är Elsa. Jag är prinsessa som Elsa.

A: På låtsas ja.

E: Och FILMEN är också på låtsas.

A: Ja.

E: Elsa är på låtsas, och jag är på låtsas, så då är jag Elsa.

A: Eh…. jo, öhm, det är både fel och rätt.

E: Och jag kan ALLT som Elsa kan.

A: Du vet att Elsa styr vintern?

E: Jag gör det! Jag gör det!

A: Nä, det gör du inte.

E: Joho.

A; OK, förvandla mig till is!

E: Nej, om du blir is blir du SJUK! Nej, jag styr så här: ”Vintern, försvinn!” och kolla! Kolla ut! Ingen vinter! Jag. Är. Elsa.

A: Fast du kan inte styra vintern! Du är inte Elsa.

E. Vet du vem du är?

A: (suck) Prins Daniel?

E: Nä.

A: Renen Sven?

E: Nej.

A: Vem då?

E: Du är Harry Potter.

A: Coooolt! Men… varför då?

E: För du är i FEL film! Så du fattar inte att jag ÄR Elsa.

A: Vet du? Harry Potter är också på låtsas. (båda tänker länge)

E: Så…. då är du också Elsa!

A: Eh…. OK då.

(de sjunger ”Vill du inte ut och leka” klär på sig skorna, och går ut och styr vintern)