Okt 222012
 

M är på väg från vardagsrummet för att göra sig en macka när S kommer insprintande som budbäraren från vilket grekiskt drama som helst.

S: Mammamammamamma jag har upptäckt ett allvarligt fel med vår almanacka.

jag: OK – vad?

S: Det finns bara två månader kvar på den här veckan.

jag: O… K…

S: Alltså om jag bläddrar bland månadsbladen är det bara TVÅ kvar.

jag: OK. Men det stämmer ju. November och december.

S: Men!!! När skall det komma snö då?

jag: Det kommer.

S: Men hur skall det hinna? Snön blir ju stressad!

jag: Jag tror inte…

S: Snön får kanske ont i magen. Den kanske inte kan snöa. Jag gillar inte alls att de försöker STRESSA snön på det här sättet. Snön måste få ta det lite lugnt – känna efter lite.

jag: Men ingen försöker stressa sn-

S: Snön kanske liksom vill ligga kvar i sängen lite och fundera. Lite cozy. Lite soft. Då mår snön bäst!

jag: Ja – OK – jag hade ingen aning om att snön kände sig så –

S: INGEN tänker på snön! Bara jag! Jag är den enda som funderar på hur SNÖN kanske har det!

jag: Öh – ja – kanske…

S: Och kommer snön att tacka mig? Va? Va? Kommer snön att tacka mig?

jag: (något förvånad över denna oväntade vändning) Eh…

S: Det var bara det jag ville säga! (marscherar irriterat in till sängen igen)

(M återvänder bärande på en stor västerviksostmacka och tittar förvånat efter vår flyende barrikadkämpe)

M: Vad – hände?

jag: Snöns rättigheter. Och snöns otacksamhet.

M: … … OK.

jag: Ja det var vad jag sade.

M: Det bästa vore förstås om snön bara lade sig på åkrar och fält och i skogen och inte så mycket på vägarna.

jag: Akta dig för att ställa krav på snön. Snön kan bli stressad.

M: … Är det OK om jag går och pratar med S istället?

jag: Be my guest.

Det var klockan 20.36. Sedan dess har man hört animerade samtal om snö inifrån S:s sovrum.  Klockan är nu 22.35.

Jag anser att M:s knäckemacka tillhör mig nu.

Okt 082012
 

S och jag är ute och går. Vi pratar om bilar. Därför blir jag något förvånad när han helt plötsligt droppar förslaget:

-Mamma jag tycker att vi borde ha en speciell sång i vår familj. En som vi sjunger när vi möter folk. Och så brister han ut, på hemsnickrad melodi, de uppenbarligen redan färdiguttänkta raderna:

Vi är Frycklunds vi är Frycklunds
vi kommer från Hjälsta och är så snälla.
Vi gillar katter vi gillar hundar
Vi gillar också de flesta människor
Och vi sjunger och dansar var vi går! Hurra!

-Man kan sjunga den flera gånger i rad förklarar han när han har hämtat andan. Och så kan vi göra en rolig dans med benen upp så här i luften. Det vore festligt eller hur?

-Ehm. Ja. Det vore – ähum – som du säger – ja – festligt.

En sång och en dansman 

Jag vet verkligen inte om jag gjorde fel som visade honom det där klippet med Galenskaparna och After Shave.

Okt 062012
 

Ett blogginlägg om konsten att behålla sin vision i en värld som är alltför bakåtsträvande.

 

A: S, skall vi hoppa studsmatta?

S: OK.

A: Skall vi hoppa sådär runt runt runt samtidigt som vi spinner oss, så att man blir alldeles snurrig och sedan se vem som far ikull först?

S: Eh… nä…

A: OK, men skall vi leka kattungar och klättra upp så högt vi kan i äppelträden och sedan STUDSA ner?

S: Öh… nej.

A: Men kan vi inte klättra upp på lagårdsvinden och gömma oss i höet?

S: Näej. För vi FÅR ju inte göra de här grejerna för mamma och pappa!

A: Men!

S: Kan vi inte spela schack?

A: TRÅKIGT! Om vi inte spelar ATTACKSCHACK utomhus och liksom slänger bönderna omkring framför oss och ser vem som träffar Kungen i huvudet först?

S: Eh… vem skall vara kung i så fall?

A: Vi kan leka sotare och klättra upp för stegar och hoppa ner genom skorstenen också!

S: NEJ.

jag: Kan ni inte leka något inomhus istället?

A: … Vad skulle vi göra då? …Hmm…

S: Bygga lego, spela spel, lägga pussel, måla trägubbar, baka en kaka…

A: Jag vet! Vi kan BYGGA BOMBER!

Sep 282012
 

A: Mamma jag kan lura dig hur lätt som helst! HUR lätt som helst!

jag: OK.

A: Såhär: Älskar du mig?

jag: Ja.

A: Ge mig massor med godis då! (paus) Hahahahahahahaha! Åh vad jag är rolig! Den gick du allt på!

Öh…nä. För han har ju inte fått massor med godis. Detta faktum verkar dock inte bekomma honom alls.

Och det kanske är så. De säger ju att det är saligare att giva än att taga. Så givandet av allmosor och lurandet av mammor kanske har det gemensamt att det är den som utför det som blir lycklig – oavsett mottagarens reaktion.

I så fall är det dig väl unt, min son.