Nov 132013
 

Tog med mig alla barn jag kunde hitta när jag hämtade på skolan idag och så gick vi och fikade. Det kändes mysigt. Det kändes till och med härligt. Det gjorde det. I – minst – fem minuter.

Det är rätt ovanligt att vi går och fikar på stan. Och jag skall berätta varför: För att E är i sitt rätta element på fik på ungefär samma sätt som en båt är i sitt rätta element när den står inställd i en carport.

Men ändå. Det började som en helt OK upplevelse.

Fast det var förstås innan E tröttnade på att sitta still och fika, vilket hände precis efter att jag hade förklarat att man inte fick hälla ut all stearin ur ett värmeljus.  Hon ansåg då att caféet hade tömts på alla möjligheter till underhållning, och sprang tvärs över gallerian till Dressman, där hon välte en ställning med t-shirts och vrålade ”Jag vill HA de där trosorna” och försökte stjäla ett par neonorangea kalsonger.

När hon inte fick dem ville hon ha en rosa slips och en av skyltdockorna, och när hon inte fick dem ville hon ha ett praktfullt och alltuppslukande vredesutbrott som hördes i sju härader. Själv ville jag mest ha en whisky.

Ett av mina andra älskade barn tog då med henne till affären intill.

Här måste vi göra ett litet inpass och påpeka att jag, som minnesgoda återfallsbloggläsare vet, i allmänhet skyller på min mans gener när mina barn visar en total brist på pedagogisk insikt. Det hade jag gärna gjort även nu men – tja – idag sammanföll den totala bristen på pedagogisk insikt med en imponerande förmåga att fatta exakt det beslut som är raka motsatsen till det mest lämpliga som man för tillfället kan göra. Och jag skulle jättegärna skylla även detta på min man, men det funkar inte, eftersom jag en gång krönts till världsmästare i konsten att fatta exakt det beslut som är raka motsatsen till det mest lämpliga man för tillfället kan göra.

Så.

En olycklig cocktail av gener ledde alltså ett av mina högeligen älskade men extremt vilseledda barn att ta med E till affären bredvid och säga ”HÄR har de trosor! Kanske till och med rosa trosor!”

Och för att sammanfatta vad som hände inne på Lindex efter det kan vi blotta våra huvuden och korsa oss och stirra dystert mot horisonten, och sedan bara konstatera att personalen där numera har lagstadgad rätt till risktilläggspåslag på lönen. Ett kraftigt påslag på lönen. Om priserna på Lindex kläder drastiskt höjs i nästa vecka kan min treåring (och det för övrigt vilseledda men älskade syskon som tog henne dit) vara ensamma ansvariga för detta.

Iallafall. Sedan kände vi inte riktigt att vi bara kunde gå och sätta oss på fiket igen, eftersom den upprörda folkhopen med hötjugor och bålbränneri i tankarna skulle kunna hitta oss där så väldigt lätt. (A föreslog lösmustascher men idén avpolleterades som alltför verklighetsfrämmande eftersom rosor i ett sprucket krus ändå alltid är rosor, och en rosa överljudshastighetsarg treåring i mustasch ändå alltid är en rosa överljudshastighetsarg treåring). Så.

Sedan gick vi till Apoteket.

Apoteket.

Hur tänkte vi då?

Om man vill ha lugna och glada barn som uppför sig väl mot varandra så kan det kanske i teorin vara bra att befinna sig på ett ställe med rätt att försälja allmänt rogivande preparat. Men det är i teorin. I verkligheten har också Apoteket:

-Tandborstar som barnen kan fäktas med.
-Tuggummi som barnen kan kräva att få.
-Romerska ringar som hänger från taket som barnen kan svinga sig i. Jaså inte det? Tja. Något svingade de sig i iallafall.
-Halstabletter som kan få barnen att tänka på roliga Bellmanhistorier som man inte bara berättar utan pantominiserar för varandra. Med svärd. Eller tandborstar. Eller ställningarna som tandborstarna hängde på när vi klev in på apoteket och som nu ligger, nakna och avskalade sina varor, spetsiga nog att pantominisera kinesiska episka stridsfilmer med.
-Äldre människor som stänger av hörapparaten när de ser våra barn komma och sedan oroligt frågar personalen om det finns något receptfritt de kan rekommendera som temporärt avstänger så många som möjligt av deras kvarvarande fem sinnen.

När jag väl kom fram till kassan var kaoset så fullständigt att damen i kassan inte fattade att det var mina barn som röjde och bad om ursäkt för det något ”livaktiga klientelet”. När jag förklarade den där genetiska cocktailen för henne så pekade hon tyst på kondomförpackningarna de säljer.

Och sedan gick vi till leksaksaffären.

Och det är ett utmärkt exempel på det där jag sade om mina egna gener och förutsättningarna de ger att hela tiden fatta det beslut som är det allra sämsta beslutet man kan ta under omständigheterna.

Ja. Och sedan i leksaksaffären så fick  jag förklara följande termers betydelser för barnen:

-”tillåten decibelnivå”
-”hastighetsbegränsning” (mer specifikt ”hastighetsbegränsning för sparkcyklar inomhus”)
-”varularmet kan inte avlägsnas utom av behörig personal”
-”portad”
-”på livstid”

Och sedan satte vi oss i bilen igen allihopa och jag tror nog att vi ganska gärna hade åkt därifrån men E hade andra idéer. Hon har nämligen precis har lärt sig att koppla av sig bältet själv och var tvungen att förevisa denna färdighet någonstans mellan 20 och 63 gånger och mellan varje gång drabbas av ett totalt personlighetssmältande trotsutbrott. Och efter det kunde vi åka.

Och sedan kände vi ett starkt behov av att kanske handla i andra städer än just Enköping ett tag framöver.

Sep 192013
 

2013-08-31 16.33.01

S: Mamma fattar du mitt roliga Bellmanskämt?

jag: Nä. Jag fattar inte.

S: Mamma ett gott skratt förlänger livet.

jag. Ja de säger så.

S: Och vet du vad? Jo  jag har skrattat massor med gånger.

jag: Japp.

S: Så jag kanske har levt mycket mer än bara åtta år.

jag: Öh.

S: Jag kanske har levt – tusentals miljarders år. Till exempel.

jag: Eh.

S: Fattar du? Det var ett skämt! Om du skrattar åt det blir du också äldre.

jag: Fast… eh… (fastnar i ett logiskt svart hål)

S: Ja jag är ju inte tusentals miljarder år. Det fattar jag väl. Men jag kanske är… 47 år.

jag: O…K…

S: Det är förmodligen därför jag är så bra på matte. För att jag egentligen är vuxen.

jag: Mmm.

S: Och en annan sak. Har du lagt märke till att det finns massor med människor som inte skrattar någonsin.

jag. Mm.

S: De kanske blir YNGRE för varje dag.

jag: Hmm.

S: Och då slutar de som jättesmå bebisar och måste gå på dagis och lära sig att skratta igen.

jag: Mhmm.

S: Och vet du vad jag funderar på?

jag: Nej. Definitivt inte.

S: Jag funderar på att det här bevisar att det är JÄTTEROLIGT inne i mammas mage för små bebisar som inte är födda än.

jag: O… K…

S: För att annars skulle ju inte de växa och bli större.

jag: För att ett gott skratt förlänger livet.

S: Precis!

jag: OK.

S: Mamma! Du ser redan yngre ut nu än när jag började prata!

jag: Fast jag känner mig jättemycket äldre.

S: Aha! Du har skrattat på insidan.

jag: Antagligen. Men vänta lite nu här. Medan du berättade det här för mig skrattade du inte. Så… blev du inte yngre då?

S: Just det! Det här är ju jättespännande! Få se… jag kanske blev… sju år yngre. Och sedan ett år äldre. Med andra ord: 41 år.

jag: Wow.

S: Jag undrar vad som händer när man bara fnissar lite.

jag: Det kan man fundera på.

S: Vi kan nog kolla det. Fnittra.

jag: Eh… jag?

S: Ja! Fnissa!

jag: Skall jag?

S: Ja! Fast bara lite!

jag: Eh… varför?

S: För att jag vill kolla på dina rynkor medan du fnissar.

jag: Jag menar – vad skall jag fnissa åt? Måste man inte ha ett skämt eller något?

S: Bra fråga. Vänta här så skall jag hämta min skämtbok.

jag: Men vänta. Tänk om jag blir yngre när du är borta om det inte är roligt då.

S: Hmm… Håll handen på dina rynkor och försök känn om de blir större eller mindre.

jag: O… K… (han springer iväg. Om jag håller handen för pannan kan det finnas andra orsaker än att jag mäter om mina rynkor blir större eller mindre)

S: (kommer tillbaka – andfådd och orolig) Mamma! Har du blivit yngre?

jag: Eh… nä.

S: Äldre?

jag: Bara några sekunder.

S: (uppskattande) Då tänkte du antagligen på PRECIS rätt rolighetsmängd!

jag: Antagligen.

S: OK. Här har du ett skämt.(läser)  ”Mamma! Mamma! Jag vill inte gå runt i en cirkel!” ”Tyst Pelle annars spikar jag fast andra foten också”. Men mamma. Det är ju inte alls ett roligt skämt. Det är ju SORGLIGT.

jag: Tragiskt faktiskt.

S: Ja. Jag känner mig riktigt… vänta lite nu! Riktigt LITEN nu. Kanske bara… 38 år eller något. Känner du det också?

jag: Ja.

S: Mamma. Jag vet faktiskt inte varför du har den där krämen som du sätter på din panna på natten för att verka yngre. Det enda du behöver göra är att stå framför spegeln och tänka på tråkiga saker.

jag: Jag skall göra det oftare.

S: Ja! Så får du världens yngsta panna.

jag: Vilken lycka.

S: Och jag kan stå framför spegeln och tänka på SUPERROLIGA saker. Så får jag långt skägg.

jag: Också en stor lycka.

S: Japp! Och sedan kan jag klippa av allt skägget och göra ett lösskägg åt dig som du kan ha när inte du fattar skämt. För då tror folk att du skrattar iallafall. Då fattar de inte att du inte fattar mina Bellmanskämt. Smart va?

jag: Jättesmart.

S: Så kan du ta av skägget och se sådär ung ut som du gör när du bekymrar dig.

jag: Ah.

S: Fattar du?

jag: Nä. Egentligen inte.

S: Så här: Det var en gång en tysk och en dansk och en Bellman. Och dagen därpå stod det i tidningen:

Och så vidare.
Och så vidare.
Och.
Så.
Vidare.
Ända tillbaka till fosterstadiet.

 

Maj 022013
 

Ni vet känslan man får ibland.

Känslan som uppstår när man till sist hittar den förlorade partnern till en sedan ytterst länge ensam liten singelsocka som gett upp varje hopp om att hitta sin äkta hälft.

Ni vet.

När man har vänt på alla madrasserna i varje barns rum.

När man har rotat igenom kulturlager från forna vinteroverallsförvaringar i förrådet.

När man i ett sista desperat försök att uttömma varje tänkbar möjlighet i alla otänkbara scenarior vänder ut och in på havregrynspaketet.

När man till sist – med uppbjudande av sina yttersta krafter – som en stridssargad segerhjälte som inte anar hur nära kavalleriet är – går in i det mest förbjudna (H:s pyssellådas ”kanske-kan-vara-bra-att-ha-någon-gång-som-råmaterial-så-jag-sparar-det” kott-och-pinn-stinna textilfärgs-bestyckade piprensar-rika extra-eventuellt-får-endast-användas-vid-speciella-tillfällen-avdelning) och hittar den udda socka som i veckotal gäckat ens detektiva nit.

DEN känslan.

Ni vet.

Ni VET!

Eller hur?

Jo! Ni vet!

Nänä.

OK. Det kanske bara är jag som vet.

Det kanske bara är jag i hela världen som har upplevt den känslan.

(M säger att det bara är jag).

Men den känslan.

Den är bra, den.

Dec 042012
 

jag: Jag träffade Y idag.

M: Jaha. Var det bra?

jag: (entusiastiskt) Ja! Jättebra! Vi kom på massor med roliga skämt!

M: (med en skarpt kontrasterande icke-entusiasm) Ah. Jaha.

jag: De var SUPERKUL. Vi trillade nästan ner för rulltrappan.

M: Så ni sågs på Åhlens.

jag: Japp. (väntar)

M: (säger inget)

jag: (väntar och väntar)

M: (vänder blad i tidningen)

jag: Vill du inte höra skämten då?

M: (med exakt samma tonfall som han använder gentemot telefonförsäljare) Eh… jag sitter och äter middag just nu men…

jag: Vi pratar inte på telefon! Jag kan se dig!

M: OK.

jag: Så vill du höra skämten?

M: (efter att ha tittat på mig och sedan tittat lite på vårat tak ett tag) ….Jättegärna (fortsätter läsa tidningen)

jag: OK. OK. Så här var det. Hon sade att hon hade spelat Hänga gubbe med sin dotter hela dagen igår och att det var så jobbigt eftersom dottern stavade fel till en massa ord och det blev svårt att gissa. Och då sade jag ”Oppa is Hangman style” och så tyckte vi att det var jätteroligt.

M: (med samma entusiasm som uppstår i hans blick när han tittar på elräkningen) Mm.

jag: Och sedan fortsatte jag att berätta om när S skulle spela Hänga gubbe och när det såg ut som att gubben skulle bli hängd så tyckte S synd om honom och tyckte att vi skulle ”hoppa den biten” med hängandet. Och då sade hon ”Hoppa is Hangman style” och det var ju förstås också väldigt roligt.

M: (med en ryckning i mungipan som vissa skulle kunna tolka som en antydan till ett leende) Mhmm.

jag: Och så pratade vi om jullovet och hon skulle ner till Göteborg och titta på Galenskaparna och After shaves show. Och då tittade vi på varandra och bara ”Oppa is Säng-Säng style!” och så garvade vi som sagt så vi höll på att trilla ner för rulltrappan.

M: OK.

jag: Och sedan – (avbryter mig)

M: Sedan?

jag: Sedan trillade jag faktiskt ner för rulltrappan.

Och DÅ garvar han. Hans skratt är ett sådant där härligt hjärtligt hälsosamt förlänga-livet-skratt som börjar nere vid tårna och sprider sig långsamt genom hela kroppen. Det är smittsamt och bekymmerslöst – ett riktigt toppenskratt av högsta klass helt enkelt. Tja. Alltså. Om man bortser från att det kom sig av att jag halkade och eventuellt faktiskt kunde ha slagit mig. Och inte verkar han ha dåligt samvete heller. Nej – ett toppenglatt skrattande samvete är allt han har i den vägen.

jag: Jag visste väl att jag skulle få dig att skratta.

M: Du får mig att skratta mycket oftare än du tror.

Hm. Hmpf. Oppa is Hehe style.

Okt 102012
 

Om du inte vet bakgrunden till detta inlägg, kära bloggläsare, är det bara att klicka på de två länkarna. Den första länken har även en relevant kommentarstråd – nummer 13. OK. That being said:

Hej igen kompis!

Jag vet, jag vet. Vi känner inte varandra. Men jag vill bara gratulera dig. Och du kommer snart att förstå varför, om du läser vidare lite grann.

I förra inlägget ingick ordet ”nallebjörnslikt”. Det är ju de facto inget riktigt ord. Jag har med andra ord inga synpunkter alls på att min stavningskontroll rödmarkerade det. Jag är inte upprörd över dig eller över skaparna av stavningskontrollen eller ens över Google. Så nu vet du det. Jag vet att vi har haft lite kommunikationssvårigheter i det förflutna. Men.

Men jag måste bara få tala om för dig hur glad jag blev när jag såg vad förslaget på ersättningsord var: Ambjörnsson.

Det är ju det jag säger:  språkteknologerna som skapade den här stavningskontrollen har humor. Och någon av dem måste haft samma lärare i idéhistoria som jag.

För du vill väl inte påstå att det är Google som har humor?

Exakt. Så härmed dedicerar jag detta vackra porträtt av Ronny Ambjörnsson till dig, min bäste Beat Bengtsson. Det är riktigt nallebjörnslikt faktiskt. Le mot juste. Så. Det var mest det jag ville säga. Slit det, och mina varma gratulationer, med hälsan och gläd dig i ditt inre åt att du valt att agera talesperson för en så sympatisk krets människor som de idéhistoriskt bevandrade skaparna av stavningskontrollen i Chrome (på svenska).

Okt 042012
 

Alltså jag fattar vitsen med att ha ett Nintendo och spela det. Jag förstår charmen. Jag spelade själv Tetris från mars 1991 till oktober 1994 med någon kortare break för en kopp kaffe någon gång under den senare delen av september 1992. Så jag fattar.

Men jag kan inte greppa charmen i att titta på någon som spelar Nintendo. Att titta på någon som spelar Nintendo är att titta på någon som sitter för sig själv och kollar tyst på en skärm framför sig. Ändå kan syskonen sitta halvtimmesvis och bara tyst studera den som spelar. Varför? Vadan? Varthän?

Är det någon slags meditation? Tar deras rika inre liv över och fyller de långa halvtimmarna med spännande fantasiinnehåll som bara kan frammanas av den yttersta tristess? Skriver de i själva verket romaner i sina huvuden där de sitter? För de långa samtal med sin egen själ? Är det en slags sådan där modern avkopplingsgrej? Befinner de sig irl ute i cyberrymden? Spelar de med mentalt?

När jag kommit så långt i mina funderingar insåg jag att M satt och tittade på mig konstigt.

Och då förstod jag plötsligt två saker:

-mina barn har en mor som sitter och granskar dem medan de glor på sin bror som spelar Nintendo

och

-jag har en man som sitter och beskådar en kvinna som stirrar på två barn som tittar på ett barn som spelar Nintendo.

Så med andra ord kanske vi inte har spridit de mest maniskt aktiva generna i världen vidare till våra barn.

Sep 222012
 

E tar S:s pennskrin – det som var hans skolpennskrin förra året men som nu har degraderats till att vara det stället där han lägger sina kritor. Iallafall. E tar det.

Hon häller ut alla kritor på bordet framför sig. Hon tittar på dem ett tag. Hon ritar inte med dem. Hon plockar noggrannt tillbaka dem i pennskrinet. Och så tittar hon på pennskrinet ett tag. Och så häller hon ut alla kritorna på bordet framför sig.

Och så fortsätter det. Om och om igen.

-Vad gör du? frågar jag – först road. Sedan frågar jag igen. Aningen oroad. Sedan frågar jag igen. Vid det laget är jag faktiskt lite oroad på riktigt. Oron beror på hennes svar som är:

-Jag städar.

Hon leker att hon att städar alltså.

Det finns miljontals saker att välja att låtsas att man gör i världen och utom världen.Man kan välja att vara en superhjälte med en massa muskler (som A) eller en forskare som forskar fram nya spännande dinosauriesorter och på samma gång nya sätt att besegra hela världen i schack (S) eller en journalist och tidningslayoutare i ett som gör olika små tidskrifter till sina föräldrar (H).

Man kan välja att låtsas att man kör rymdraket i okända galaxer. Man kan välja att leka att man gör perfekta dubbla mollbergare från en trampolin medan världen jublar. Man kan välja att hitta på att man uppfinner underbara uppfinner i ett laboratorium eller att man är huvudpersonen i sin favoritbok.

Men E väljer att leka att hon städar.

Om och om igen.

Det blir alltmer uppenbart att hennes far är hennes främsta förebild.