jun 182015
 

Så sitter jag här igen, vid bloggen – inte en geografisk plats, ändå ett hörn i cyberrymden.

Jag kopplar upp mig mot det kollektiva övermedvetna, mot andra människors tankar och känslor. Det jag skriver blir min röst, blir en del av bruset. Varför gör jag det här, varför finns jag här, mitt ute i den värld som kanske är ingenting och kanske är allting, den värld som är ettor och nollor och kommunikation via skärm?

För att någonstans, när ettorna och nollorna grupperar sig på rätt sätt så du ser mina känslor på din skärm, så skall du förstå mig, och någonstans när nollorna och ettorna gör rätt mönster, så skall jag förstå dig. För att någonstans ute i det ingenstans som kanske är överallt skall vi mötas. Inte vi. Vi sitter vid tangentbord. Men våra tankar skall mötas, krocka med varandra och gå vidare, omformade av mötet.

Jag tror att det jag har varit med om och det du har varit med om, även om det inte är samma, ändå berör samma yta i oss. Vi är ringar på samma vatten, efter stenar som kastats vårdslöst, planlöst, på olika ställen. Sorgen var stenarna som regnade ner. Ringarna bär våra känslor, våra avtryck. Mina ringar kommer från min sorg, dina från din och sedan möts de, plötsligt, på den annars stilla ytan. Ettor och nollor möts och byter plats. Det blir vågor, och ringarna ändrar form och riktning.

Det är därför jag skriver om min sorg och min saknad, det är därför jag är här, på den plats som inte är en plats, för att möta dig – inte öga mot öga, men tanke mot tanke – uppkopplad. Mina ringar och dina ringar, och tusentals andra människors ringar, gör vågor mot varandra när vi möts.

På det sättet dör ringarna inte ut men de bildar nya energier, nya riktningar. De påverkar dig och mig och känslor och tankar, fast vi inte ens lämnat våra fåtöljer, fast vi bara sitter där vi sitter. Ettorna på nya platser, nollorna på andra platser. Allt har ändrats, men inget är annorlunda.

Allt är annorlunda, fast inget har ändrats.

Och en dag skall vi, stärkta av vetskapen om att det finns andra ringar än våra egna, gå ut, ut i världen igen.  Och kanske ser jag en dag en person som bär kilt vid en bil vid en strand. Och jag hade aldrig föreställt mig att du var en person som bar kilt, eller körde en vit bil. Ändå skall jag se direkt att det är du, för vi har mötts förut.

Det är verkligt, fast det är på datorn. Det är riktigt, fast det är virtuellt. Det är äkta, fast på låtsas.

Yta möter yta, djup talar till djup. Och någonstans skall vi mötas.
binair

apr 192015
 

När Ansgar dog, så kunde jag gå ut på nätet och hitta andra människor som precis förlorat barn. Det kan man inte göra i sin närmiljö, hitta så många andra i precis samma situation. Men på internet, där finns de. På internet finns inga avstånd, där satt de, på trettio centimeters avstånd, på andra sidan min skärm.

Inte för att vi inte fick stöd utanför internet, det fick vi – vi har världens bästa vänner, världens bästa familjer. De stödde oss som bara sanna vänner kan stötta, vi hade aldrig klarat sorgen utan dem. Vi hade aldrig klarat det där första, förfärliga året, utan dem. Vi fick allt tänkbart stöd av dem, men ingen av dem hade våra erfarenheter, så det fanns en annan typ av stöd som vi behövde. Vi hittade den i våra datorer.

Alla har inte haft ett sådant stöd som vi – det är ingen självklarhet. Det har jag lärt mig på internet. Några har ett obefintligt stöd, andra har vänner som inte orkar stötta hela tiden. Vi som har, och de som inte har, har iallafall varandra – på internet.

Internet. Rakt in i andra människors smärta, och därför rakt in i min egen smärta. Ord som talade till oss, ord som kom från oss, ord som var plåster, och ord som var ett rop från själ till själ, från djup till djup. Människor med vår erfarenhet – människor som förstod, som behövde vår förståelse. Internet.

De flesta av dem som jag träffade då, har jag aldrig träffat afk (away from keyboard). Men jag har träffat dem ändå, träffat dem rakt in i min själ: delat mörker, delat ljus, delat de små smakportioner av glädje som var allt i den vägen jag kunde ta till mig då, delat sorgen. Delat sorgens alla biverkningar: Bitterhet, trötthet, utanförskap, rädsla, oro.

Åren gick, och mailinglistor blev omoderna när vi fick snabbare uppkopplingar. Facebook dök upp och gjorde alla andra forum omoderna. Och jag har träffat dem igen, samma människor, i nya grupperingar. Vi känner igen varandra, blir facebookvänner. Fortfarande har vi inte setts utanför nätet, men vi känner varandra, visst gör vi det.

Jag vet om deras vardag, jag vet om deras saknad, och de vet om min.

Vi har varit med om så mycket tillsammans, vi som aldrig har träffats. Vi har gråtit tillsammans, lett tillsammans, hoppats tillsammans, och väntat tillsammans. Vi har stöttat  varandra på vägen tillbaka till livet. Vi har varit varandras säkerhetslina när vi tagit språnget uti en vardag som inte vet, som inte förstår.

Den stora osynliga kretsen på internet. Den stora beredskapen. Den stora igenkänningsglädjen (det blir igenkänningsglädje även när man har sorgen som gemensam grund). De stora orden, de stora känslorna, de stora gesterna – de som inte får plats i möblerade rum, de får plats på internet.

Internet ger oss chansen att komma varandra nära, vi som är lika, utan den geografiska närheten.
Internet ger oss chansen att älta när vi behöver älta, utan att behöva bryta ner alla murar i vår omedelbara krets.

Internet ger oss chansen att vända våra dåliga erfarenheter, så att de blir till nytta för någon annan, genom att vi får vara en del av deras stora, osynliga krets.

Ibland är det vackert, ibland är det till och med mirakulöst.

Ibland är det sorgearbete.