Feb 192013
 

Det finns några skäl som gör att jag aldrig överväger att flytta till en stad. Här är de:

1. Det är ett lugnare tempo på landet. Man andas i samma takt som livet på något sätt.

2. Vi tror att det är extra bra för barn på landet. Så mycket att upptäcka – så fritt att kunna springa omkring – så många spännande träd och stenar och kullar.

3. Det är otroligt spännande att följa en trädgård. Man får se hela livet i miniatyr. Födelse – knoppning – hur allt hör ihop.

4. Som saltet ger smak till maten ger närheten till naturen smak för själen. Det finns nyansering – mening i tillvaron –  när man bor som vi gör.

Den observanta bloggläsaren kan se att det hittills inte funnit ett enda skäl som har att göra med vintern. Den observanta bloggläsaren kan dra slutsatsen att det beror på att vintern inte alls lockar mig att bo på landet. Tja. Hitintills har det iallafall inte funnits en enda anledning att bo så här som har med snön eller vintern att göra. Tills nu. Den här vintern. Idag faktiskt. Så nu – från och med nu – får vi ett vinterskäl på listan också. Wow!

5. För att jag inte kan komma härifrån. Min bil sitter fast i en snödriva. Och den snödrivan sitter i sin tur fast i en annan snödriva. Som sitter fast i nästa snödriva. Som sitter fast i… Och allt detta kommer att kvarstå tills det blir tö.

Yes. Nu vet ni  kära bloggläsare. Fem goda skäl att stanna på landet.

Dec 112012
 

Det tindrar som en stjärnhimmel på Nobelmiddagen ikväll. Och självaste den äkta stjärnhimlen tindrar som om den hade betalt per bloss. Det tindras till höger, det tindras till vänster, det tindras, det tindras, det tindras.

Men ingen av dessa tindror slår tindrandet i E:s blick när hon fick reda på att hon, genom att helt enkelt ställa sig på tandkrämstuben, kunde slunga iväg en isblå mintluktande missil rakt mot vår hunds skägg. Hon blev verkligen jättelycklig. Jag kan berätta att skjutandet av tandkrämsbomb på collie smäller lika högt som kullerbyttor på nöjesskalan.

Det är inte så lätt för en hund att slicka sig ren i skägget men han försökte. Lite känslan av att se en människa som försöker pussa sig själv på armbågen. Rätt kul på sitt eget bisarra sätt.

Ett allvarligt problem för en hund som försöker slicka bort tandkräm från sitt skägg är att hundar inte gillar smaken av tandkräm så väldigt mycket. Men de kan ändå inte riktigt låta bli att försöka ta bort den. Man förstår logiken ”det här luktar otäckt renligt och människoartat. Jag måste ta bort det. Usch! När jag tar bort det får jag in smaken i munnen av det där renliga!”

Det är en upplevelse att betrakta.

Hans andedräkt for ju inte jätteilla av att förkläs med lite Spearmint Ice eller vad det nu hette.

Det är också en upplevelse att förbarma sig över en collie med tandkräm i skägget och sätta honom i badkaret och skölja bort tandkrämen. För tandkräm löddrar. Och löddret sprider sig.  Så istället för att försiktigt avlägsna den främmande stanken så lyckades vi marinera honom i aromen.

Man kan bara hoppas att de andra hundarna i närheten inte skrattar åt honom. Katterna verkar gilla det iallafall. Kan kattmynta vara den hemliga ingrediensen i Pepsodent?

Tja. Så blev det med den saken. Lite vardagstindrande. Som ett tomtebloss i natten gentemot ett tjusigt fyrverkeri förhåller detta sig till festligheterna i Stockholm.

Men här ute på landet roar vi oss liksom på lite andra sätt.

Sep 182012
 

E älskar att titta på Lotta på Bråkmakargatan. Jag tror att hon har hittat en förebild i Lotta.

Det är med lite blandade känslor som vi tittar på Lotta på Bråkmakargatan med henne. Det är som en instruktionsfilm i dåligt humör och trots, en avancerad kurs för E som bara befinner sig på den mest grundläggande nivån. Ändå tycks hon lära sig från den.

Lotta på Bråkmakargatan kan själv – E kan själv. Lotta på Bråkmakargatan säger ifrån och lever ut – E säger ifrån och lever ut. Lotta på Bråkmakargatan klättrar på väggarna – E klättrar på – ok, möblerna. Men det är ett steg på vägen.

Det tänds en sådan väldigt stark glimt i hennes ögon varje gång Lotta klipper sönder den sticksiga tröjan. Det är en sådan väldig koncentration på E:s ansikte när hon följer scenen där Lotta flyttar hemifrån. Och hennes smittsamma fnitter när Lotta skrattar när Jonas trillar i vattnet är ljuvt, underbart och farligt.

Det värsta är att i varje scen där Lotta och hennes mamma har olika åsikter sitter E och stöttar Lotta med glada tillrop. ”Dumma mamma!” ropar hon, som en slags Astrid-Lindgren-Black-Army-falang. ”Dumma mamma! Mamman DUM!” ryter hon till med jämna mellanrum. Om jag är i rummet med henne vänder hon sin ogillande blick mot mig, som för att säga att alla mammor är likadana, fåniga krav och dumma idéer galore.

Och det som rör mig allra mest ändå är scenen när Lotta lyckas ordna en julgran åt familjen när det inte finns några att få tag på. Det kommer en granförsäljare som vägrar att sälja granarna, eftersom de ”skall till Stockholm”. Den scenen älskar E. Hon börjar hoppa upp och ner i fåtöljen och väntar och längtar efter när granen skall trilla av lastbilen, och då applåderar hon och skrattar av ren livsglädje och revanschlycka. E kan ju knappast minnas någon jul, inte i den bemärkelsen att hon kommer ihåg granens betydelse. Men något i skeendet talar till henne, något får henne med på längtanståget direkt.

Och så dialogen mellan Lotta och lastbilschauffören/gransäljaren, när han vägrar att sälja till Lotta, för att granarna skall till Stockholm för att säljas där. Då vänder hon sig mot M och mig och säger, med ett särskilt förakt i rösten som känns något oväntat i hennes ljusa stämma, indignerat, initierat och med ett tonfall som sjuder av LRF-keps och bondeuppror: ”DUMMA TOCKOLM!”

Fjorton generationer eller mer av bondeblod i hennes ådror gör att repliker kommer väldigt självklart, väldigt vant. Och medan den ena delen av mig vill ta med henne till storstan och stadsträna henne lite, vill den andra delen av mig helt enkelt lära henne hur dräpande ordet ”nollåttor” kan låta om man säger det med ett sädesstrå i ena mungipan och ett djupt förakt i den andra. Inte för att jag ogillar Stockholmsbor, några av mina bästa vänner är Stockholmsbor, utan för att liksom spä på den stämning hon redan behärskar till fulländning.

Och så möjligen för att dra uppmärksamheten från de där scenerna med den dumma mamman. Möjligen det.

Okt 272006
 

H:s hemmadag. Den började jättehemskt, med att H redan vid femtiden tjöt i babyvakten ”Nån vuxen! Nån vuxen!” (för vi har lärt henne att om hon vill ha hjälp skall hon alltid ropa på nån vuxen) och då hade hon bajsat och vägrade absolut att somna om. Jag vaknade inte av detta, jag är en så hjärtlös mor att jag sover om inte A vaknar, och M skall – är det meningen – sova om inte H eller S vaknar – fast som vanligt fungerar alla sådana där planer bättre i teorin än i praktiken.

Jag vaknade av att M kom in och sade ”först bajsade hon, sedan blev katten galen och nu sjunger S” vilket visade sig vara sant. I babyvakten hörde man tydligt en mycket späd röst stämma upp i ”o-ack-ack-ack-ack-a, o-ack-ack-ack-a, små gjororna” och så var familjen vaken, om än inte särskilt trevlig.

Men sedan bättrade dagen sig avsevärt. Treårskontroll av H, för en gångs skull ett sjukvårdsbesök där jag inte, hur mycket jag än ansträngde mig, kunde komma på något att oroa mig för i förväg, eftersom just språket (som de kollar mycket på på treårskoll) ju alltid kommit väldigt lätt för henne.

Bvc-sköterskan frågade: benämner hon föremål med rätt namn eller uttryck? och jag förklarade när jag häromdagen tittat ut genom bilfönstret och sagt ”kolla, H, en traktor” och hon kastat en blick och sedan sagt med föraktfull tonårsröst till mig ”mamma – en FRONTLASTARE är det” och bvc-sköterskan skrev i journalen ”dottern kan, modern mer tveksam”. Det är inte så lätt att flytta ut på landet alla gånger, skall jag säga, alla dessa fackuttryck.

Sedan fick H peka på bollar och bilar och muggar och äpplen och prata om pottan och nappen och visade ytterligare sin verbalitet genom att säga saker i stil med ”min pappa dricker helst kaffe i sin mugg, men mamma dricker i princip bara te på morgonen” (häromdagen när jag överlyckligt skrek ”Silas säger tvåordsmeningar igen” till M så hörde vi båda inifrån barnas rum hur Hs röst sade ”Jag kan OCKSÅ säga tvåordsmeningar” vilket jag tycker är en oerhört rolig (femords-)mening).

Sedan åkte vi hem och H:s kompis M med mamma kom hem till oss på lunch och lek. Då var glädjen fulländad för H och mamman E och jag satt vid matbordet och bara log åt det glada barnfniss vi hörde (tätt åtföljt av de sedvanliga krascharna och ljuden av papper som revs sönder). Man blir liksom varm i hela kroppen, sade jag till E, men sedan visade det sig att M bara hade satt igång elementen imorse.

Aug 302006
 

men just nu finns det ingen underhållning hemma hos oss som går upp emot en sak…

Vi (M och jag) utförde stora Bolibompainropningen och den brukar dra fulla hus – varje fåtölj är fullt av ett halvvaket barn eller en halvsovande vuxen – men idag till absolut ingen nytta. De stod ute på trappen, tätt intill varandra – de hade klivit upp på bänken och spanade över räcket på det mest rafflande man kan se i dessa tider.

Jo, det är sant, och du, kära bloggläsare, är när som helst välkommen hem till oss för att ta del av detta fantastiska, spektakulära, ögonifallande fenomen: Bonden som har odlat marken som är precis kant-i-kant med vår tomt, var ute och tröskade.

Bolibompa har ingen chans. Inga barn var halvvakna  längre, alla sinnen var spända, varje nervtråd i kroppen vibrerade av längtan efter att fullt uppleva detta. I fyrtiofem minuter stod de där och bara tittade.

Tröskning. Det är underhållning det.

Och kanske ett nytt sätt för Sveriges lantbrukare att dra in lite pengar ett dåligt år som detta. Kan man konkurrera med Meg och Mog så måste det finnas stålar att hämta för den smarte, det på något sätt.