feb 102014
 

På cirkelargumentens logikrondell kör vi runt, runt och kan inte ta oss av. Igår vid matbordet:

S: Vad betyder ”ironisk”?

H: Det är – du vet när mamma säger sådär ”Nu måste ni vara lite tysta för jag är förkyld”.

S: Jaa…

H: Den där tystheten som vi gör då? Du vet?

S: Jaa…

H: DEN är ironisk.

S: Aah.

jag: Ursäkta?

H: Ja! Visst! Du är ursäktad! (fnittrar förtjust)

jag: Alltså ursäkta, menar ni att min egen familj omger mig med IRONISK tystnad när jag är allvarligt och uttröttande, huvudvärksframkallande  förkyld?

Alla ler och nickar.

jag: SÅ… ni är tysta – och driver med mig?

Alla nickar och ler.

jag: Men – det är ju…

S: Ironiskt.

jag: Men!

H: Men allvarligt, mamma, vi är ju tysta och lugna när du är sjuk! Då gör det väl inget om vi är lite ironiska?

jag: Men…

S: Alltså vilket är bäst, att vi är ironiskt tysta eller att vi är uppriktigt högljudda?

jag: Men?

H: Mamma, inse. Vi älskar dig, men vi skrattar åt dig.

S: Fast inte så högt! För vi vill inte störa!

H: För vi älskar dig.

S: För att du är du.

jag: Nu vet jag inte vilket som är ironi och vilket som är sant längre.

H: Vilket är  bäst, att vi är tysta ironiskt eller att vi älskar dig ironiskt?

jag: Men måste ni vara ironiska?

Allmän tystnad.

S: Haha, mamma.  JÄTTEROLIGT skämt!

jag: Var det… ironiskt sagt?  Eller var jag… rolig? Utan att liksom… planer- eller, jag menar: Var jag rolig nu?

Alla: Jaaa! Jätterolig!

jag: Och när ni säger så är ni inte… ironiska?

(alla exploderar av skratt)

På cirkelargumentens logikrondell kör vi runt, runt och kan inte ta oss av.