Nov 122012
 

Kära lärare – jag vet inte hur er morgon såg ut. Måndagsmorgnar kan ju vara lite stressiga. Men jag känner att jag behöver delge er en viss information om vår start på veckan.  Så här började det:

E: Jag skall inte ha kläder.

jag: Joo det tycker jag att du skall.

E: Inte åka dagis med kläder.

jag: Jo det måste man. Det är kallt. Och det är liksom en inherent del av vår samhällskultur (aldrig för tidigt att börja med lite mångstaviga ord känner jag). Alla har kläder. Pappa har kläder och jag har kläder och H och S och A och –

E: Katter nej kläder.

jag: Aha! Men du är ju ingen –

E: Mjau! Mjau!

jag: OK.

E: Mjau! Mjau! Mjau!

jag: Hm.

E: Jag katt.

jag: Ja. Jo. Jag har nästan greppat det.

E: Katter nej kläder.

jag: Men om du får en tröja med en katt på?

E: (glatt) Jag katt!

jag: Men alltså på din tröja!

E: Jag katt – katter nej kläder.

jag: O… K…

E: Jag inte ha kläder dagis idag.

jag: Men alltså.

E: Jag ha skor. OK. Skor. Men nej kläder.

jag: Men…

E: Och vantar!

jag: OK. Det är ju ett framsteg. Men den fina kattröjan då? Vem skall ha den?

E: Jag ha pappas vantar!

jag: Eh… ok.

E: Titta!

jag: Mmm. Men du förstår att de kommer att vilja att du har kläder på dig också. (återvänder som en dåre till min förra idé) Och vem skall ha den här fina kattröjan om inte du har den?

E: (kastar en förströdd blick) Pappa.

jag: …

E: Pappa ha min tröja! (ler vackert) Pappa! Pappa!

jag: Öh. Eh. Uh. Men alltså nu måste vi klä på dig. Kan du inte vara en katt med kläder?

E: Katter nej kläder.

jag: Hello Kitty har kläder.

E: Hello Kitty katt.

jag: Ja.

E: Och kläder.

jag: Ja.

E: Jag Hello Kitty.

jag: Yes!

Vi klär av E diskhandskarna och klär på henne kläder. In the nick of time. Nu står samtliga tre storasyskon i hallen och hoppar upp och ner av otålighet. Medan jag trär på henne lite mer  konventionella utomhusvantar säger S:

-Vad söt du är E! Du ser ut som en liten ka–

Och där hejdade jag honom. Men det var försent. E hade redan börjat jama och klä av sig.

Så därför kära lärare. Jag hoppas att ni kan finna det i era hjärtan att förlåta mig för att H och S kom försent imorse. Det beror alltså inte på något annat än vissa artrelaterade påklädningsproblem. Och OM ni ändå tycker att det är besvärligt att de kom en kvart försent så kanske ni ändå kan se det från den ljusa sidan –  att de iallafall  hade sina kläder på sig.

Vad jag skall omtala som ”den positiva sidan” i min lapp till förskolan har jag liksom inte klurat ut än.  

Vänligen Charlotte 

Okt 242012
 

A är hoppig och studsig vid frukostbordet. E med. De är på toppenhumör verkligen – jätteglada!

Båda har ett tiotal gånger rest sig och rusat något varv runt bordet innan de satt sig och tagit några tuggor till.

Jag skall inte säga att vi är trötta på dem, men jag skall säga att det finns en viss likhet mellan våra ansiktsuttryck och blicken hos någon som har uthärdat tre-fyra timmar av tysk opera: det uppgivna stirrandet – hopplösheten – känslan av att man aldrig någonsin igen kommer att byta miljö – ja ni fattar.

När E till sist studsar iväg från bordet med sin målsättning klar ”jag skall bädda dockorna” hoppar A efter. Vi stoppar honom eftersom han just lagt för sig sin tredje portion gröt.

-Skall du inte äta?

-Nej, jag måste trösta E.

-Men – öh – E är ju inte ledsen.

-Nej, inte nu, nej. Men hon blir nog det snart.

Morgontrötta H tittar upp från sin ännu oätna macka och ger honom sin Svarta Blick – ytterligare svärtad för varje gång han rusat runt bordet – och säger med en röst som dryper av  dräparlust:

-Ja, när DU kommer blir hon säkert ledsen!

A tittar upp på sin storasyster – överraskad, men tacksam för stöd från ett oväntat håll.

-Exakt! instämmer han glatt och skenar iväg.

Hon tittar upp på oss med storasystrighet som går att läsa överallt i ansiktet. Hon höjer ett ögonbryn.

-Så slapp vi honom, iallafall.

M och jag utbyter en blick. En lång blick. Vi tänker samma sak. H tittar på oss med skepsis. S tolkar:

-Nu funderar mamma och pappa på om de skall skutta runt bordet och vråla och hoppa, förklarar han för H.

-Ååååh den här familjen är det barnsligaste som finns!

Hon stoppar resten av mackan i munnen och sveper iväg med långa arga kliv. S ställer sina saker prydligt på diskbänken och går han också. Han vänder sig mot oss i dörren och säger:

-Nu får ni hoppa och skutta så mycket ni vill! Vi ler mot honom.

När alla barnen har gått sitter vi med varsin kaffekopp och blänger ut i luften – blänger  av allmän morgontrötthet och behovet av att få stanna i sin egen lilla kokongvärld en liten stund. Det kommer att dröja mindre än två minuter innan bråk uppstår – vi vet det. Men vi tar vara på ögonblicket och firar det som sagt genom att blänga tomt framför oss.

Ibland är det skönt med en egen kuppe.