Apr 092014
 

När jag var student hade jag en kompis som hade dikten ”Han kom som en vind, vad bryr sig en vind om förbud” uppsatt i sitt studentrum. Hon kände att den träffade henne rakt in i själen, sådär som dikter gör ibland. Och för egen del hade jag tonårsvällustigt ryst åt Baudelaires märkligheter och Frödings språkbruk – men på mina studentrumsväggar satt Tage Danielsson.

Kanske är dikter ett sätt att känna att du inte är ensam om att fundera över livets stora frågor, att känna att du inte är ensam som greppar livets stora funderingar. Kanske är dikter, när de är som bäst, ett sätt att känna att allt inte är tomhet och förgänglighet.

Och nu har E hittat en dikt. Sin första favorittext. Man måste läsa den för henne varje kväll, men hon kan den utantill. Det är inte en rimmad dikt, nej, E är en modern ung kvinna med en förförståelse för den fria diktningens mer sublima antirytmiska logik.

Och när man har läst den här dikten, så säger hon alltid ”Så är det med mig också, mamma, så är det med mig också.” Och så måste jag läsa den igen, och igen.

Så. Kanske är dikter ett sätt att känna att om någon kan formulera något som du själv känner, om någon kan uttrycka sig som om den personen står och tittar rakt in i din själ, då finns det ett berättigande för ditt sätt att vara, för de mönster du lever i, för de vägar du går.

Och E:s dikt, den lever i henne. Hon kan citera den om du så väcker henne mitt i natten, men du behöver inte väcka henne mitt i natten. Hon vaknar själv. Jag hör henne mumla de eviga, kloka, inkännande orden. Jag hör henne ibland upprepa en rad, en favoritrad, en av de bästa raderna.

Och om du tror att hon somnar om direkt efter det, då är det bara för att du inte har någon aning om vilken dikt det är hon har tagit till sitt hjärta.

Så, ja. Nog är det väl så att dikter inom sig bär sin egen verklighet, sin egen förmåga att omskapa ditt synsätt, din självuppfattning, din värld. Nog är det väl så att dikter kan ändra allt, forma allt, ge allt. Nog är det väl så att en dikt kan göra dig till en kung eller en tiggare, en hjälte eller en skurk. Nog är det väl en så att dikter kan göra mörker till ljus, natt till dag, dunkel till klarhet.

Och om det inte är så, så kan de iallafall göra natten betydligt längre . Och trängre.

DSC_4206

 Det är stort att få vara med när poesin drabbar med hela igenkänningens kraft. Stort. Och trångt. 

 

Feb 062014
 

När alla strumpor rullats, och alla tänder borstats, vapenvila efter dagens syskonbråk.

När alla djuren matats och alla bröd har bakats och äkta män har somnat med en bok.

När varje barn har vaggats bort  på moln, och alla väskor packats för imorrn,

och dörrn är låst och motorvärmarsladden på sin plats.

Då är det kanske natt men även gryning. Då dagas moderns drömda gömda värld.

Då sker en verklighetens vridning, och ankar lättas, moderskeppets färd.

Då blir det timmar dyra som rubiner, då hoppas, knoppas, toppas utopier,

då bygges luftslott – mammans drömpalats.

Och ingen dröm för liten och ingen mor för sliten och inga gränser alls för fantasin

Olevda liv att leva, oväntad bön att bedja, oskrivna blad och oförgängligt vin.

Och tanken svävar fritt som blå ballonger och ovan molnen ljuder det av sånger

och allt är enkelt, allt är plötsligt fritt

så ekar genom natten ”Mamma! Vakna!”, och verkligheten snurrar strax tillbaka

och det som förr var färgglatt är nu vitt

och det som förr var mitt har blivit ditt

och blå ballonger krymper hop i lönn, och mammans luftslott bleknar som en dröm

det som nyss var samlat är nu spritt

och nyss var det galopp, nu är det skritt

och ordningen är återställld och morsvisiret återfällt och småbarnsskriket gråter gällt

men det gör ingenting för, svart på vitt,

har dröm och verklighet nu blivit kvitt.