Mar 232013
 

Vår collie Elis är åtta år gammal och en imponerande äldre herre.

Han kan höra skillnad på två olika 940 (av samma årsmodell) som kör upp på gårdsplanen.

Han har blivit kompis med alla katterna och låter dem sova på sin rygg.

Han kan skilja ett uppmanande ”kom hit”-jamande från ett ”låt min nydödade råtta vara i fred”-jamande.

Han kan trösta E när hon är ledsen för att hennes knä har fått ett skrubbsår och hjälpa H att hitta hennes favoritapa bland alla mjukisdjuren.

Han kan särskilja det distinkta ljudet av när jag tar fram en bit korv åt honom ur kylskåpet från när jag tar fram en bit lufttorkad skinka åt mig själv.

Alla våra barn har lärt sig stå genom att dra sig upp i hans päls.

Han kan ännu i denna dag komma ihåg vilken av mina ingifta släktingar som gav honom en olaglig kaka vid bordet för sju år sedan.

Och – märkligast av allt – ändå kan han inte fatta att kasslern som låg framme på diskbänken bara fem minuter medan jag gick på toaletten inte är hans mellanmål.

Elis