Dec 052013
 

E: Mamma sjöng när hon hämtade mig på dagis idag.

H: Va?!

jag: Ja. En liten Luciatruddelutt bara. E sjöng och jag liksom sjöng med henne.

H: VAR! DET! NÅGON! DÄR?

jag: Jag vet inte, några fröknar bara, kanske några förskolebarn, och, ja, du vet, alla dina kompisar och alla som går i sexan och  — (möter hennes blick) Jag bara skojar. Det var bara några dagisbarn där.

H: Ååååh vad pinsamt!

jag: Jag försäkrar dig att ingen som du känner såg mig.

E: Jag såg dig.

jag: Ja, vi sjöng tillsammans! Vi höll varandra i handen och sjöng Luciasången. Det var roligt!

E: ”Ute är mörkt och kallt, i alla husen”

jag: ”Lyser nu överallt, de tända ljusen”

H: Argh! Mamma. Lyssna nu på mig. Du får inte sjunga. Du får ALDRIG sjunga.

jag: Men jag gillar att sjung-

H: Aldrig.

jag: Men det är mysigt att sjung –

H: Mamma. Lyssna på mig. Andra människor kanske tycker att deras mammor är lite pinsamma ibland, liksom. Du vet. Typ när de skrattar högt eller har sin gröna jacka eller så. Men inte ens VÄRLDENS mest pinsamma mamma som finns i hela Skolsta SJUNGER. För man GÖR inte så.

jag: Men de andra mammorna kanske inte är lika musikaliska som jag.

H: Åååååh! Man GÖR inte så.

jag: Du vet, jag sjunger ju faktiskt väldigt —

H: OFTA.

jag: Och gärna.

H: Du är typ den enda föräldern som kan vara pinsam till och med när du är alldeles ensam i ett rum.

jag: (kontemplerar detta) Hm. Som en superkraft.

H: (himlar med ögonen. Hon gör det bra. Hon gör det så bra att hon gör det en gång till)

E: (förtjust) Min mamma är PINSAM! Min lilla mamma. Du kan sjunga för min docka istället. (sätter dockan på en stol, tar med sig H därifrån)

Jag tittar på dockan. Dockan tittar på mig. Jag funderar på om den föredrar klassiskt eller modernt. Jag sjunger så gärna vilket som. Innan jag har hunnit tänka ut detta har H kommit tillbaka lite snabbt och försett dockan med ett attribut –  dagens slutliga recension av min sångförmåga.

DSC_3703

Jag och dockan tittar på varandra. Jag blinkar. Dockan ler. Vi börjar vårt framträdande med Nirvanas ”Smells like teen spirit”. Jag spelar luftgitarr. Dockan ler varmt och vänligt. Jag headbangar på sticket. Dockan ler möjligen en aning överseende.

Men jag kan svära på att hon sjunger med i sista refrängen.

Och någonstans, i ett nästan  ljudsäkert gömställe i en annan del av huset, säger någon ”Pinsamt” och någon annan svarar ”Typ ÖSAPINSAMT”. Och jag avbryter min Kurt Cobain-imitation för att viska till dockan ”Vänta bara tills jag sjunger Lady Gaga.”

They’d stand close together, with Christmas bells ringing.
They’d stand hand-in-hand. And the Whos would start singing.
And the more the Grinch thought of the Who-Christmas-Sing
The more the Grinch thought, ”I must stop this whole thing!”

Jun 112013
 

A: Mamma jag är lite orolig för imorgon  när vi skall sjunga inför alla.

jag: På avslutningen.

A: Ja. Tänk om jag gör fel.

jag: Det gör inget.

A: Men tänk om alla tycker att jag gör bort mig!

jag: Hm.

A: Jag vill inte vara pinsam.

jag: Men – ok. Jag har en lösning.

A: Vad?

jag: Om du gör fel så kan jag vara så enormt pinsam att alla glömmer din pinsamhet.

A: Hm.

jag. Jag kan ha en stor rosa hatt med flor och åsneöron. Och dansa hambo. Och sjunga! Jag kan sjunga… We shall overcome. Och dansa hambo till.

A: Men… då är ju du pinsam.

jag: Ja! Så enormt otroligt extraordinärt pinsam att alla måste glömma allt annat för min jättestora jättepinsamma pinsamhet.

A: Men… så kan du ju inte göra!

ag: Alla kommer att glömma att du gjorde fel när ni sjöng.

A: Ja i och för sig. Men det kanske inte är det värsta som kan hända.

jag: För att min pinsamhet skulle vara mer pinsam?

A: Ja! Du skulle ju göra bort mig!

jag: Nej mig.

A: Men alla vet att du är min mamma.

jag: Hm. Jag tänkte inte på det. Kanske om jag har en lösmustasch också.

A: Mamma.

jag: Jag försöker bara hjälpa till.

A: Mamma. Om du verkligen vill hjälpa mig kan du kanske bränna den där rosa hatten med flor och åsneöron.

jag: Men. OK. Jag har ingen sådan hatt. Jag sade bara det för att visa att det kanske inte är så allvarligt om man gör fel när man sjunger. Att det finns värre saker liksom.

A: Och att du är de värre sakerna?

jag: A mom’s gotta do what a mom’s gotta do.

A: OK.

jag: Är du fortfarande orolig för att sjunga fel?

A: Nä.

jag: Vad bra.

A: För jag kommer att koncentrera mig totalt. För OM jag gör fel kommer du att hitta på något. Jag vet det. Så därför kommer jag inte att göra fel.

jag: Nu  känner jag mig plötsligt som en sådan där jobbig mamma som alltid gör allt för att hennes barn skall lyckas med allting.

A: (tittar på mig noga) Nej. Mamma. Du. Är. Ingen. Jobbig. Mamma. Alls. Verkligen. Inte.

jag: OK.

A: Du är en helt normal mamma. En helt normal. En helt normal mamma. Alldeles normal. En helt normal mamma. HELT normal. En helt normal jättenormal typisk vanlig mamma. HELT normal. HEEEEEELT normal. (fadeout medan han fortsätter att upprepa detta för sig själv på det mest maniska sätt)

Feb 202013
 

Jag är en gammal, gammal kvinna och sentimentala och förmodligen felaktiga minnesbilder av forna dagar är min enda tröst.

Imorse kammade jag upp håret så det stod rakt upp och störtade in till H och skulle skämta med henne och sade”Vilken låt har jag klätt ut mig till nu?” och hade tänkt mig svaret ”Lipstick”.

När hon sedan svarade kom den där sentimentaliteten över mig totalt. Jag mindes med saknad hur hon som ett litet barn skulle ha tänkt att allt som jag gjorde var toppen och jätteroligt och bäst och alla mina musikaliska associationer – särskilt kanske dem som jag var lite extra stolt över att jag var så ungdomlig att jag kände till – var, i hennes ögon, alla initierade och kloka. Hade hon varit tre hade hon tittat på mig och sagt ”Åh vad du är cool” – iallafall i min minnesbild.

Nu tittade hon bara på mig och sade med en röst som dignade av en speciell slags beskyddande nedlåtenhet ”Mamma. Nu är Lipstick är faktiskt en FLERA ÅR gammal låt. Den är inte kul att skämta om.”

Så jag gick ut och kammade ner håret  så att det lite mer passade min höga ålder och låga intelligens.

Jag är en gammal, gammal kvinna och sentimentala och förmodligen felaktiga minnesbilder av forna dagar är min enda tröst.

Feb 152013
 

Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar.

Jag kan gå längre.

Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar som innehåller en arg nioåring.

Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar som innehåller en arg nioåring på väg hem från ett disco.

Det är möjligt att det går att vara ännu mer specifik.

Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar som innehåller en arg nioåring på väg hem från ett disco och den medelålders mor som orsakat hennes ilska.

Det speciellaste med den typen av tystnad är att hur bara växer och växer.

Har ni någonsin sett en vattenballong fyllas under en kran tills den är så totalt ultraproppfull att man inser att en droppe till och det redan tunna ballonghöljet kommer att sträckas bortom rimlighetens gräns och att explosionen är så nära som en explosion någonsin kan vara?

Tystnaden sträcks ut och sträcks ut och sträcks ut och man vet att den inte kommer att hålla en sekund längre innan den-

H: Mamma. (djup suck) Jaja. Det är mitt fel. Jag sade att jag skulle göra en lista över saker du fick säga och så gjorde jag inte det. (djup suck) Men jag kunde ju inte veta. (djup suck)

jag: Vadå? Vad sade jag?

H: Mamma.

jag. …. Jaja.

Den där växande tystnaden igen.

jag: Men det var ju i en gymnastiksal. Vad skulle jag tro?

H: MAMMA.

jag: Jag förstår inte ens att det var pinsamt.

H: Mamma det var så superpinsamt att det hade varit årets jättepinsammaste även om du hade haft RÄTT. Vilket du inte hade. Förstås.

jag: Hur kan det vara pinsamt? Det fanns massor med mammor som frågade folk saker.

H: Ja. VETTIGA saker. Med NORMALA tonfall.

jag: Hur var det mitt fel att det råkade bli helt tyst precis när jag pratade?

H: Jag. Vet. Inte. Men det händer INGEN ANNAN.

jag: Hm. Hmm. Det kanske bara händer mig för att – Det kan ju vara för att jag har någon slags naturlig ledarskapsegenskap som alla andra instinktivt respekterar.

H: M A M M A.

jag: Eller inte.

H: Mamma – vi pratar inte mer om det.

jag: OK.

Den växande tystnaden.

jag: Men får jag bara säga att –

H: Mamma – VARFÖR?

jag: Varför jag vill säga en sak nu eller varför jag sade en sak då?

H: …Vilket som.

jag: Jag ville bara vara trevlig.

H: Ja. Det gick ju jättebra.

jag: Det kanske inte är så illa som du tror.

H: (med tänderna hårt sammanpressade) Mm.

jag: Jag menar folk skrattade ju och var glada.

H: Skall jag berätta vad som är det stora problemet?

jag: OK.

H: Att alla på hela skolan vet att vi är släkt.

Den växande tystnaden.

jag: OK. Jag vet att jag inte är den sportigaste mamman i hela universum.

H: Nähä.

jag: Jag vet att jag inte är den SMARTASTE mamman i hela universum.

H: Nänä.

jag: Jag vet att jag inte är den –

H: (tittar på mig som om hon tänker på a) att hon aldrig någonsin haft bättre användning för sitt mest sarkastiska tonfall och b) samtidigt aldrig haft så lite ork kvar för att använda det och c) hur synd det är) Mamma.

jag: OK. OK.

H: Grejen är att vi kör ALLTID limbo på våra skoldiscon. ALLTID. Det vet du. Du måste ju veta det.

jag: Jaja.

H: Så vad flög i dig? Vad fick dig att gå in där och bara… (tystnar)

jag: Ja. Jaja. OK. Kanske inte det smidigaste.

H: Inte. Det. Smidigaste. Kanske. Nej.

jag: Men jag ville bara vara – alltså det var inte så allvarligt. Alla skrattade.

H: De gjorde det ja.

jag: Jag kunde ju inte veta.

H: Tja. Man kan ju tycka att du hade kunnat veta.

jag: Hur då?

H: Mamma. Om folk kör LIMBO. Då frågar man inte om de håller på med någon slags höjdhopptävling.

jag: Jag TYCKTE att det kändes som att de gjorde på fel sätt.

H: Mm.

jag: Kan vi inte fokusera på det positiva här?

H: Det… Det… Det…

Den växande tystnaden.

H: Det positiva.

jag: Ja!

H: OK. Vi kan fokusera på det positiva.

jag: Vad bra!

H: VAD är det positiva?

jag: Jag lovade att inte dansa min hemska dans och jag dansade inte.

Den växande tystnaden.

jag: Det känns som att du inte fokuserar på det positiva.

Den växande tystnaden.

 

Feb 152013
 

H: Mamma det gör inget om du följer med på discot ikväll. Du kan få sitta med de andra mammorna och prata och du kan till och med få ha din blåa tröja på dig.

jag: Åh… tack.

H: Och du kan få vakta våra plånböcker och låna ut mera pengar till oss när våra pengar tar slut och så kan du få hålla min mobil.

jag: Tack. Tack.

H: Men det är bara en sak som du inte får göra. ALDRIG.

jag: (tjänstvilligt) OK?

H Du får verkligen inte dansa din hemska dans.

jag: Jag har väl ingen hemsk dans.

H: Du får bara inte… du har ingen… vet du – gå inte in där folk dansar. OK? Inte ens om det är jättefin musik.

jag: Jag har väl ingen hemsk dans!

H: Nejnej. (med stort tålamod) OK. Du har en jättefin dans. Men dansa den inte!

jag: Men jag har väl aldrig dansat på era… jaha. Du tänker på… det var ju bara… Men…

H: Du vill väl inte att din egen dotter skall DÖ av pinsamhet? Bara FÖRSVINNA från jordens yta av skam? Och ALDRIG MER SYNAS I SKOLAN?

jag: Nu tycker jag att du kanske överreag-

H: VILL DU DET?

jag: Nej.

H: Hade du velat att din mamma kom och dansade på era discon när du gick i skolan kanske?

jag: Men jag dansade ju inte!

H: Mamma. Nu går vi igenom reglerna en gång till.

jag: INGET roligt får man ha.

H: 1: Prata snällt med andra mammor. 2: INTE DANSA.

jag: OK då.

H: Tack.

jag: Men i så fall – när du  blir tjugo och åker och är au pair i New York tänker jag komma och hälsa på dig och gå ut på disco med dig och verkligen VERKLIGEN dansa.

H: I New York.

jag: Ja.

H: I ett helt annat land.

jag: Ja.

H: Där ingen från min skola kommer att vara med.

jag: Ja.

H: Deal. LÄTT.

jag: Haha!  (vi skakar hand)

H: Som att det verkligen FINNS ett ställe som heter New York.

jag: OK. Vi får väl se.

H: Som att du inte kommer att bo på ÅLDERDOMSHEM när jag är tjugo år.

jag: Jag kan ta rullatorn med mig.

H: Men inte ikväll. Nu har du lovat.

jag: Jag lovade inte att inte ta med en rullator ikväll! Jag kan nog få tag på en på något sätt. Och den.. Den kanske kan dansa? Rullator-break-dance. Så himla street.

H: Pappa kanske kan skjutsa oss istället.

jag: Men jag skulle ju få sitta med de andra mammorna och–

H: Jaja. Men då får jag göra en lista över saker du får säga.

Feb 082013
 

När man är nio år är det lite krångligt.

Det är i när man är i den åldern som ens föräldrars nivå av idioti och allmän dum-i-huvudet-het börjar nå sådana nivåer att det går bortom det pinsamma – mot det helt oförlåtliga.

Ändå kan det ju vara bra att ha lite kontakt med dem. Ibland.

Så det är säkrast att helgardera.

 

lappar

Okt 122012
 

Påhittad men verklighetsbaserad gästblogg från mina barn.

 

10: Hon säger till barnen ”vi har bråttom till bilen nu” och stannar sedan själv minst fyra gånger på vägen för att prata ouhärdligt länge med andra mammor.

9: Hon säger pinsamma saker som hon själv tycker är jättecoola till folk hon träffar som ”Tja!” och ”Hallå!” istället för bara ”Hej!” som man skall säga. Om man är NORMAL.

8: Det är typ som att hon inte vill vara Normal.

7. Man måste jämnt genomlida att hon skall skämta med ens kompisar – vilket är pinsamt nog. Det är ännu pinsammare om kompisarna skrattar och skämtar tillbaka och allra allra mest outhärdligt om hon skrattar själv. Hon har världens mest pinsamma skratt.

6: Hon klär sig jättepinsamt. Alla mammor borde klä på sig svarta sopsäckar innan de visar upp sig offentligt så att man slipper se sina klasskompisar titta på ens mammas kläder.

5: Hon har Mälarregionens absolut mest  pinsamma mobiltelefonsignal. Povel Ramel. VEM lyssnar på Povel Ramel? Och liksom typ VARFÖR?

4: När man säger åt henne att hon är pinsam så säger hon ”Men! Det där var väl inte pinsamt? Det HÄR är pinsamt!” och så gör hon något ännu värre.

3: Ibland sjunger hon. Det går inte att förklara med ord hur pinsamt det är.

2: Hon BLOGGAR om hur pinsam hon är!

1: Typ som att hon vore stolt över det!!

Okt 022012
 

Jag kör A till skolan efter ett läkarbesök på morgonen. Han sitter tyst och stirrar liksom framför sig.

jag: Hur är det, A? Var det inte bra hos doktorn?

Tystnad.

jag: Men gubben! Berätta hur det är!

Tystnad.

jag: Är du ledsen för någonting?

Tystnad.

jag: Det är väl inte det där som doktorn frågade på slutet, om det är pinsamt att jag följer med dig och lämnar dig mitt under lektionen?

Tystnad.

jag: Det är väl inte det?

Tystnad, men en helt annan typ av tystnad.

jag: Det är väl inte – det kan väl inte vara – du har varit märkligt tyst sedan…

Tystnad som vibrerar av ”ja just det, ja, det är det det är, exakt det som du menar”

jag: Du menar när jag sade till doktorn att ”det är väl inget pinsamt att en mamma bara lämnar av ett barn mitt under lektionen”?

Tystnad.

jag: Och sedan gjorde jag min demonstration av hur ett verkligt pinsamt beteende från en mamma skulle se ut?

Djup inandning.

jag: Ett sånt som verkligen skulle få barn att skämmas?

Återhållen andning.

jag: Och kanske rycktes med lite grann och hoppade och skuttade och pep med fånig röst ”hej alla barn, nu är det A:s mamma som är veckans clown” och liksom dansade tango nerför korridoren?

Djup utandning.

jag: (med viss belåtenhet) Det var de s t ö r s t a tangosteg du någonsin sett!

Ljud som låter som en blandning av en suck och en snyftning.

jag: Och sedan det där tokiga som hände att din kompis G satt i väntrummet med sin pappa och vi inte visste det förrän jag kom farande runt hörnet och visade upp hur pinsamt det vore med en mamma som hoppar grodorna och sjunger falskt?

Ljud som definitivt är en suck. En suck som kommer från hjärtat, är uppe och cirkulerar några varv i hjärnan, far runt hela kroppen och samlar på sig melankoli och sedan exploderar i en uppgiven klagan till pustning.

jag: Och sedan  liksom krockade med G:s pappa under min strutsdemonstration?

Den typ av suck som innehåller hela Finlands folksjäl, varar lika länge som en tysk tragisk opera och spänner över hela vidden av vinterns alla nyanser av smutsvitt.

jag: Var det DEN lilla saken?

A: (med mycken smärta i rösten) Mamma. Släpp av mig utanför skolan. Jag hittar in själv.

jag: Men! Man välter EN liten innervägg  i ETT litet väntrum, och så —

A: Mamma. Jag kan gå själv.

jag: Men vill du inte att –

A: – Mamma. Nu leker vi tysta leken.

Jun 052012
 

Hur man vet att det är dags att förnya garderoben:

Ens åttaåring kastar en blick på ens nogsamt kombinerade ”dagens outfit” och säger försiktigt:

-Snälla mamma, är det OK om vi kramas hejdå i bilen idag vid skolan? Så du behöver inte följa med mig ut på skolgården. Förstår du?

Japp.

Jag förstår.