Jan 102013
 

H: Jag tänker tjata på pappa hela kvällen om att jag vill ha en lillebror eller lillasyster! Tänk dig! Hela kvällen. Jag skall bara TJATA! Massor!

jag: Tänker du inte tjata på mig då?

H: Nej. För jag vill inte ha en lillebror eller lillasyster.

jag: OK.

H: VET du hur många syskon jag faktiskt har?

jag: Öh… jag tror att jag vet det faktiskt.

H: Så det räcker.

jag: Och ändå tänker du tjata.

H: Såklart! För jag vill ha en hundvalp.

jag: Och – vadå? – får man det om man tjatar om småsyskon?

H: Ja så klart. För pappa vill inte att jag skall bli ledsen. För då gör jag så här (visar en mycket ledsen min). Och han vill ju inte ha fler barn. Så när han har tänkt efter en stund kommer han att komma på den smarta idén om ge mig en hundvalp! Smart va?

jag: Diaboliskt smart.

2013-01-05 09.30.57

Okt 252012
 

-Ah, OK, nu skall vi se hur långt vi hade hunnit, säger jag och sätter mig tillrätta i H:s säng med ”Simborgarmysteriet”. Jag hittar kapitlet och vi börjar läsa. Det är spännande. Vi tror att det är prästen som är jultomten men precis innan han har möjlighet att skaka sin säck för att se vad som ramlar ut så säger H rätt ut i luften:

-Mamma på sidan 3 i den tidningen jag gjorde idag så har jag gjort ett reportage om trendiga kläder som du kanske skulle tycka var roligt.

-Eh – ok, säger jag, osäker på om detta är en komplimang eller en förolämpning, och väntar på fortsättningen.

Men det kommer ingen fortsättning och jag fortsätter läsa. Vi skrattar alla triumfatoriskt när det visar sig vara prästen som är förklädd till jultomte men sedan tar handlingen en till oväntad vändning, och sedan en till. Vi sitter alla och kippar efter andan när H bryter in igen:

-S, jag har skrivit en liten artikel om det där som du frågade mig om uttrar häromdagen. Det ligger med i min nya tidning som jag gjorde idag. Du kan få läsa den sedan.

-Tack, säger S, lyckligt. Skrev du om hur gamla de är när de får barn? Men H svarar inte och efter att jag har väntat ett tag fortsätter jag att läsa.

Nu blir det riktigt, riktigt spännande. Vi kurar oss närmare varandra och fast att jag bara brukar läsa två kapitel måste jag helt enkelt läsa tre. När det bara är två eller tre stycken kvar på hela boken reser sig H.

-Skall vi göra en liten paus? frågar jag finkänsligt, eftersom jag utgår från att hon vill gå på toa.

-Nej, säger hon, jag tänkte bara att ni kanske ville se utsidan på min tidning som jag gjorde idag. Hon håller upp den men väntar inte på några positiva kommentarer utan sätter sig bara ner igen och ber mig fortsätta.

Jag läser klart.

Men jag känner mig väldigt konfunderad.

Reklamavbrott?

Hur kom hon på den idén?

Och hur visste hon att lägga in dem i just de där rätta psykologiska ögonblicken?

Säg bara inte att jag har närt en framtida medarbetare på TV4 vid min barm.

Okt 012012
 

När jag kommer in i badrummet står A på pallen till handfatet, tittar sig själv i spegeln och mumlar för sig själv:

-Du får INTE borsta tänderna – du FÅR inte borsta tänderna. Det är så svårt! Det funkar inte. Du får inte BORSTA tänderna!

Jag frågar vad han håller på med, och han berättar att när han imorse inte kunde få E att släppa hans Nintendo lyckades han ändå när han övergick från att förbjuda användandet av Nintendo till att säga:

-E, tyvärr MÅSTE du spela på Nintendot nu. Mamma har sagt det. Du får INTE gå och leka med dina gosedjur – du MÅSTE spela Nintendo.

Enligt A kastade E omedelbart Nintendot i famnen på honom, och gick sedan och kramade sina mjukishundar.

 

Senare på dagen hade H tagit A:s serietidning, och A hade testat sina nya psykologikänningar genom att säga:

-Mamma sade att du måste läsa den där tidningen nu med en gång och sedan skriva om den i din läsdagbok.

-Va?! Din dumma tidning? Det tänker jag INTE göra, skrek då H upprört, och gav tidningen till A, med gesten hos någon som avfärdar värmepellets som gourmetmat (han använde inte just den liknelsen men han härmade gesten och jag lovar dig att det var exakt den gesten som användes).

 

-Så nu står du och säger åt dig själv att inte borsta tänderna eftersom du – öh – vill borsta tänderna? fiskar jag försiktigt.

-Ja!

-Och det funkar inte på dig?

-Nej… hmm… det kanske inte funkar om man gör det på sig själv. Du får göra det!

-Öh…OK. Jag harklar mig och säger sedan med så stor övertygelse jag kan:  ”Du får absolut inte borsta tänderna! Sluta genast!”

I det ögonblick jag fäller min replik så är S på väg in i badrummet. När han hör vad jag säger backar han genast ut och säger ”nänänänänä, ok, jag går och städar på rummet istället”. Jag tittar efter honom.

A ler upp mot mig med munnen full av tandkräm och säger förtjust:

-Det funkar! Det funkar!

-På dig, kanske. Men det skrämde vettet ur S, säger jag lite oroligt.

-Jaja, avfärdar A. S, ja. Men han är inte som vi andra – han gillar att lyda dig.