Nov 032012
 

-Mamma och pappa, säger S formellt. Jag har tänkt på en sak. Ni tror kanske att det blir lätt med ljuständningen i advent, bara för att vi är fyra barn i huset.

M och jag utbyter en blick. Vi hade inte funderat så värst mycket på detta. Men nu, det vet vi, kommer vi att få fundera på det. När man har en son som kombinerar ett matematiskt synsätt på världen med ett extremt sinne för rättvisa så blir sådana här saker väldigt komplicerade.

-Men tänk så här, säger S. Om en person tänder första ljuset och en person andra – då får den som tända andra tända två ljus, och den första bara en. Det är ju inte rättvist.

-Men, säger M. Om man gör så att person ett alltid tänder första ljuset då, och person två —

-Men då blir det ju också fel! Då får den som tänder första ljuset tända FYRA gånger, och de andra bara färre och färre.

-Men E kan ändå inte tända ljus, flikar jag in. (Som om det liksom skulle förenkla saken. Att jag aldrig lär mig!)

-Aha! säger S triumferande. Då är det tre barn som skall tända – hm – 1+2+3+4 — 10 ljus. Det går ju inte! Alltså alla får tända tre ljus var…funderar han. Hm. Och så blir det ett över. Men öh – om H tänder alla tre ljus på tredje veckan. Och A tänder alla ljus första och andra veckan. Så kan jag tända tre av ljusen den sista veckan. Och så får pappa tända det sista…

-Men jag då? säger sexåringen i mig innan jag kan hejda mig.

-Åh, lilla mamma, säger S ömt. Du kan få tända den istället för pappa. Det gör inget alls.

-Hallå! säger M uppbragt.

-Men du kan väl inte på allvar mena att du vill delta i barnens rättvisetävlan, säger jag rättrådigt, och hoppas att han inte kommer ihåg vad jag sade tre sekunder innan. Hans svarsmumlande drunknar i det fortsatta meningsutbytet för E säger plötsligt:

-Jag blåsa ljus.

-Ja! säger S. Det blir jättebra! Du kan blåsa ut alla ljusen!

-Men! Skall hon få blåsa ut tio ljus och jag bara tända TRE? säger H med viss upprördhet. Det tycker jag är orättvist!

-Hmm… hmm… säger S. Det här är komplicerat. Hur många ljusutblåsningar skall det vara för att räcka mot en tändning då? För det måste ju vara fler… det är roligare att tända ljus. Är det dubbelt så roligt att tända ljus som att blåsa ut ljus?

-Jaja, säger vi och försöker få stavelserna att låta mer som att de kommer längre ifrån varandra, nästan som att vi entusiastiskt svarade ”Ja! Ja!” istället.

-Hm… då blir det två ljusutblåsningar per ljuständning. Så om vi får tända tre ljus, så får E blåsa ut sex ljus…men då blir det ju fyra ljusutblåsningar kvar – ja! vi tar varsin! Så ok, säger han. Nu vet jag! Nu är det helt glasklart!

-OK, säger vi.

-A tänder första och andra advent. Och så blåser han ut första advent. Och E blåser ut andra advent. Och så tredje advent så tänder H, som sagt, och så blåser hon ut ett ljus och E två. Och fjärde advent tänder jag tre ljus och mamma ett och så blåser jag ut ett, och E tre! Ja! Hurra! Helt rättvist!

Han tittar på oss med skinande ögon, överlycklig över hur han har fått till hela adventsljusfrågan i ett rättvist och matematiskt korrekt regelverk.

-Rättvist, säger M, som Bill eller Bull till elake Måns.

-Glasklart, ekar jag. Glasklart, sade Bull.

-Tack, S, säger H nådigt. Skönt att du löste det.

-Du snäll, S, instämmer E.

A tittar upp.

-Men visst brukar vi tända adventsljusen mer än bara på söndagar, säger han oskyldigt. Ibland tänder vi dem igen på onsdag, och torsdag, och sånt. Och så har vi ju de där ljusen från gammelfarmor också, som är uppdelade på tjugofyra.

Han tittar på S med ovanligt ljusblå blick.

Vi tittar alla på S, beredda på att se hans ansikte falla, besvikelsen i hans ögon. Istället tänds där en ny glimt. En fanatiskt matematisk rättvisepatisk blick.

-O, så spännande, säger han. Det har du ju rätt i! Vad roligt!

-Spännande, säger Bill, med en obeskrivlig röst.

-Roligt, säger Bull.

Och så börjar det om igen.

Okt 182012
 

Klockan 03:41 hör jag ett vrål från S säng.

-MAMMA!  skriker han i panik. Jag går in och klappar honom lugnande på axeln. Han tittar upp på mig, bara halvvägs ur sin dröm.

-De ojämna talen är arga på de jämna talen, förklarar han.

-OK, säger jag lugnande och pussar honom på håret. OK. Det är ingen fara. Det var bara en dröm. Men jag kan förstås inte låta bli att fråga: Varför då?

-För att, säger han, nu väldigt irriterad, för att de jämna talen har snott alla nollorna såklart!

Jag klappar honom lite mer och han börjar glida in i sömnen igen. Man ser ögonlocken sänkas, hör hur andningen blir långsammare och sedan tyngre. Och ja, jag borde låta honom sova. Jag vet det. Men jag kan bara inte låta bli.

-Men då har de inte tänkt på 105, säger jag och han rycker till i plötslig vakenhet. Eller 607 eller 920 803. Han tittar på mig med något glasartad blick innan förståelsen ramlar in. Han nickar, vänder huvudet mot väggen och somnar om.

Jag går och lägger mig igen och funderar över om inte de udda talen egentligen borde vara glada över att slippa nollorna. Jag överväger att gå in och diskutera detta men låter bli. Man måste låta sina barn sova. Så somnar även jag.

Och visst, nu kanske du, kära bloggläsare, tycker att det här är en ganska menlös mardrömssituation. Inga intressanta monster eller skrämmande skurkar som man måste fly ifrån genom att klättra på höga höjder.

Men när jag berättade alltihopa för M så såg han vettskrämd ut – faktiskt exakt lika skräckslagen ut som den gången han fråga S vad hans favorit-godnatt-sång var och S sade ”sexans tabell”.

Sep 232012
 

En praktisk guide för dig som ibland undrar om du har sju sexåringar i din bil och är på väg på kalas med dem:

Om du har det går det till på det här sättet –

När det är fem minuter kvar till kalaset frågar de ”Är vi inte framme snart?”

Du svarar att det är ungefär fem minuter kvar.

Då börjar de att räkna sekunderna.

Och när ni kommer fram fem minuter senare så är några på 45, några på 89, och några på 2 641.

Då vet du att det är ett gäng sexåringar du har i bilen.

 

Sep 152012
 

OM H har 286 kr i sin spargris och 43 kr som ligger utanför spargrisen eftersom den lilla pluppen under har försvunnit, och S i samband med discot lånar 1 tjugolapp, 1 tiokrona och 6 enkronor från henne, men sedan på discot köper en dricka à 10 kr till henne (men dricker hälften själv), och H själv skänker 15 kr till A på discoteket men också lånar ut 3 blanka enkronor och en ganska medfaren 5-krona till A och i samband med hemkomsten från discot får en tjugolapp av A som kompensation för att han snodde hennes chipspåse som kostade 10 kr (som dessutom var halväten), HUR är det då möjligt att mina barn kan hålla ordning på alla dessa transaktioner men ändå inte minnas vems tur det är att ge katterna mat?