Okt 232012
 

En schalett – en svärtad tand – en fotboll insvept i aluminiumfolie – och spådamen ”H den Magiska” tog emot.

-Du ge mig silver, säger hon med en alldeles egen dialekt. Du ge mig silver – jag ge dig framtiden.

-Öh – ok – säger jag och börjar rota i fickorna.

-Du behöver inte på riktigt, mamma, teaterviskar hon. Det är bara sånt man säger för att komma in i rätt stämning.

-Ah… Jag sätter mig på hennes säng. Hon lägger sin kristallkula åt sidan och tar min handflata.

-OK det är här är så coolt – jag läste om det i min Kittybok, säger H, men kommer plötsligt ihåg sig. Och så hör jag ”H den Magiska”s röst: Du ha långt liv, många barn. Många snälla barn, hjälpa dig mycket, ja? Ahhhh jag ser här: du ha särskilt ett barn – ett barn mycket vackert långt gult hår – ja? Du ge ditt barn en bra telefon i födelsedagspresent? Ja? Måste vara med bra kamera, och rätt spel. Jaaa? Då du bli lycklig, leva länge, få mycket pengar av Jesus, inte få hål i tanden och — och så. Jaa? ”H den Magiska” har nu sagt din framtid. Nu du gå. Kom ihåg min varning.

-öh… OK… jag går tillbaka till vardagsrummet.

-Ville hon ha ett notställ av dig med? frågar M.

-Nä, en mobil med kamera och rätt spel, säger jag.

-Hur många dagar är det kvar till hennes födelsedag egentligen? frågar M.

-27, säger jag. Jag behöver inte räkna efter för H har nämnt det några gånger.

-Det är så lång tid, klagar M.

-Hon kommer onekligen att hinna presentera sin önskelista för oss på många spännande sätt, instämmer jag.

-Om vi säger att vi redan har köpt allt – börjar M men avbryts av att en galen parisisk konstnär med kepa och pensel i handen kommer invalsande i vardagsrummet.

-Hollo, hälsar den parisiska konstnären som förmodligen tror att franska är en slags engelska som man säger lite konstigare, Hollo, I am målaré and I will målá you…

27 dagar kvar. Som sagt.

Okt 092012
 

Man visste att det skulle komma. Det låg liksom i luften länge. Och nu kunde hon inte hålla sig längre.

-Mamma, sade hon med en klädsam indignation, ni sköter inte riktigt hemmet som ni skall, tycker jag.

Jag gjorde en paus i skafferiröjningen för att lyssna.

-Vad är det som är fel då?

-Det är så mycket SLÖSERI. Vet du hur mycket mat som slängs i hushållen i Sverige varje år?

I min hand håller jag en av våra tre burkar med svartpeppar. Den är halvfull, eller, som H skulle uttrycka det när hon är på det här humöret: halvtom.

Jag tänker på hur vi har köpt för mycket svartpeppar ibland, köpt när vi redan har hemma. I-lands-symptom. ”Har vi eller har vi inte? Äsch, jag köper för säkerhets skull.” Så kan man bara göra om man har pengar, om man lever i väst och konsumerar sådär ofattbart fel och mycket som man gör nästan slentrianmässigt. Jag skäms.

-Hur mycket slängs? frågar jag.

-Ja – JÄTTEMYCKET, säger hon och låter känsla i uttrycket uppväga brist på exakt information. Ofta slänger vi matvaror som fortfarande går att använda, predikar hon. Och det är onödigt och obra för miljön, och dyrt. Vet du vad vi skulle kunna göra med alla de där pengarna som vi bara SLÄNGER I SOPORNA?

-Ge till de fattiga barnen? säger jag skamset.

-Öh – eh – ja, det kan vi ju. (Paus. Hon tar sats. Och sen kommer det:) Eller så kan vi KÖPA EN IPHONE 5!

Aha.

-Åh, få se här nu. Köpa en iPhone 5? Till vemdå?

-Till någon som har förtjänat det. Till den som upptäckte slöseriet. Till den som förstod före alla andra!

-Din fröken i skolan alltså?

Hon reser sig värdigt. Förtrytelsen rycker i ena mungipan – eller så är det ett leende på väg ut, trots allt.

-Det var faktiskt på TV jag såg det, säger hon och kan inte låta bli att fnissa.

-En deal, föreslår jag. Vi försöker att slänga mindre mat. Och så sparar vi ihop lite pengar och ser om vi kan hitta på något som är bra för alla.

Hon nickar och ler och reser sig. Precis på väg ut genom dörren vänder hon sig om och säger:

-Förresten, vet du att det är exakt sex veckor till min födelsedag idag? Jag bara säger det. Bara ändå. Ifall du undrade.

Det är möjligt att det kommer att kännas som sex ganska långa veckor emellanåt. För en av oss.
Eller båda.