Sep 172006
 

förr eller senare kommer jag nog igenom väggen.

Det kan man säga är min mans valspråk.

OK. Vår son S har också ärvt det. (En sak jag inte tänkte på innan jag fick barn – om man får barn med en man som är mer viljestark än man själv, så får man barn som är mer viljestarka än man själv)

Idag sköt han A i barnvagn (tack för moderna vagnar där man kan vinkla ner handtaget till barnvänlig höjd) på en sådan där gammal grusväg som det växer gräs i mitten av. Och inte i någon av de grusade hjulspåren utan på det höga svårgenomträngliga lätt fuktiga gräset i mitten. Just där bestämde han sig för att det var bäst att skjuta vagnen – inte på något lättkört ställe som hade varit rätt problemfritt, utan mitt i gräset, mitt i vägen, utan hjälp av någon, sköt han en vagn som han inte kunde se över och inte riktigt visste vart han skulle med. Men han gav sig inte, fortsatte skjutandet med ren viljestyrka.

Under tiden gick hans syster och sjöng på ännu en nyskriven sångtext, tack och lov rumsren men ändå lite brutalare än vad vi föredrar:
Heja Bamse, sparka sparka Bamse
för han tycker mycket om att slåss

Jag tror att hon egentligen ville sjunga starka starka Bamse, för det ligger närmare originaltexten, men jag hörde fel och frågade om hon verkligen ville sjunga om att sparka på Bamse som är så snäll. Det ville hon tydligen för då kom andra raden till.

S somnade i bilen på vägen hem. H sjöng en alldeles vanlig icke omgjord version av Imse Vimse Spindel. A log i sömnen.