Apr 292014
 

OK, älskling. Förlåt. FÖRLÅT.

Jag vet att det var väldigt okänsligt gjort av mig. Jag vet att jag borde ha respekterat dina känslor. Jag bara… ja. OK. Jag vet.

Jag försökte iallafall vara lyhörd när jag gav dig beskedet. Jag kommer aldrig att glömma hur du satt där, i fåtöljen i vardagsrummet, redan skärrad. Hur jag närmade mig dig, lade en hand på din arm, såg in i dina ögon och var tvungen att säga orden som du inte ville höra, men som du redan då visste skulle komma:

-Jag har jobbat i tjugo minuter för att försöka lappa ihop, laga, fixa, men det gick inte. Jag är ledsen, men vi måste acceptera det. Dammsugaren… är död.

Tystnaden. Den sortens tystnad som bara kan bli efter en dammsugare som lade av mitt i sitt värv, som fick göra sitt livs sista insats nära det köksgolv som den så ofta kärleksfullt rengjort. Den tystnad som bara kan komma när en dammsugarfläkt inte längre har något att fläkta.

Och sedan en dag av återhämtning och chock.

Och sedan. Ja. Förlåt.

Jag vet. Jag borde inte ha kommit hem med en ny dammsugare sådär bara direkt, sådär utan att vänta in tiden an. Jag borde inte det. Jag förstår det nu. Du var inte beredd.

Däremot kanske jag inte kan hålla med dig om att det är EXAKT samma sak som om du hade dött och jag hade kommit hem med en ny man innan begravningen ens har varit.

Men jag förstår vad du menar. Jag accepterar det faktum att det var för snabbt.

Men det är en bra dammsugare, den här nya. En dyr, fin en. Med extra många jättebra städfunktioner. Så jag tänker inte lämna tillbaka den. Men jag går med på att ställa in den i förrådet ett tag och låta det ta sin tid innan vi faktiskt använder den.

Så.

Jag tänkte att jag skulle kompensera på något sätt och ha sopat hela huset innan du kom hem. Som en ringa gärd av aktning. Aktning för dig – och för vår gamla dammsugare.

Men jag insåg sedan hur fel det skulle vara. Det vore ju knappast respektfullt. I alla fall inte tillräckligt respektfullt.

Så istället har jag lämnat hela sopandet åt dig. Som en ringa gärd av aktning.

Hoppas du uppskattar det.

C

Jan 062014
 

jag: Det har gått sex dagar på det här året.

M:  Japp.

jag: Och hittills har bilen gått sönder.

M: Jepp.

jag: Och tvättmaskinen.

M: Och jag mår inte bra, jag heller.

jag: Alla våra hushållsapparater går åt helt enkelt.

M: Jag går inte direkt åt.

jag: Nej, ok. Du kanske… visar din sympati med våra olika hushållsredskap?

M: Va?! Är DAMMSUGAREN trasig?

jag: Öh… nej. Men jag utgår, av din reaktion att döma, ifrån att dina sympatier mest ligger hos den?

M: (lyriskt) En bra dammsugare är människans bästa vän.

jag: Trodde att det var hunden.

M: Jojo, hunden är bra och så, men bara på normala smulor. Helst köttsmulor. Men du vet.  När det kommer ner smulor emellan golvplattorn…

jag: OK. OK.

M: Det är underbart med dig.

jag: Ja, visst är det?

M: För jag kan alltid få dig att börja prata om våra olika städredskap! ALLTID!

jag: Öh… finns det något samtal någonsin som du inte har kunnat styra om till städrelaterat?

M: (lyckligt) Nej!

jag: Så det är alltså kanske inte på grund av mig som samtalen tar den där lyckliga vändningen?

M: Du menar… att det är underbart… med MIG?!

jag: Visst älskling.

Dec 152013
 

Ja, jag ligger möjligen efter lite grann med bloggen. Förlåt. Men vi har haft städhelg. Och ni vet ju hur det blir.

Det är väldigt bra om man städar inför julen, nämligen, så att inte alla de där tomtarna skall behöva jobba ihjäl sig när de dyker upp i stugan. Jag menar, de har ju också mycket med all gröt att äta och allt det där jobbiga jobbet med att stå och se dekorativa ut och sådana grejer. De hinner tydligen inte städa i år heller.

Så det har vi gjort.

Varenda matta har tagits ut och piskats och varenda bokhylla har blivit rengjord under. Vårt piano står nu och gläder sig åt att det inte bara är skinande rent på alla sina ytor utan att även kanten på listen bakom pianot är helt – på molekylnivå –  fri från damm.

Vår diskmaskin är grundligt dammad. På ovansidan. Du vet, den där sidan på diskmaskinen som är längst upp på diskmaskinen men instucken under diskbänken, som man aldrig ser. Den är dammad nu.

Och just ja, M lyfte upp tvättmaskinen och dammsög under den. Med flera av dammsugarens olika små attiraljer.

Min uppgift var den gamla vanliga:  att hålla mig ur vägen och låta ”dem som vill och kan städa städa”.

Och jag måste säga att jag lyckades väldigt bra med min uppgift. Barnen också. Vi är väldigt, väldigt bra på att inte städa. Såg tre Harry Potter-filmer på två språk. Det var kul.

Så man kan säga att alla är väldigt nöjda nu.

Och upplandsmyllan ner till frostfritt djup under vårt garage är genomgrävd och desinficerad och pedantiskt putsad, sandkorn för sandkorn. Jodå. Och om just den lilla detaljen kanske eventuellt inte skulle vara alldeles totalt bokstavligen genomsann,  så känns den iallafall väldigt sann.

Then the last thing he took was the log for their fire.
On their walls he left nothing but hooks, and some wire.

Aug 152013
 

H har fått en ny kompis. Idag satt de och pratade om hobbies. H gillar pyssel och böcker. Kompisen tycker om att leka fotomodell.

Hon berättade att hennes mamma gillade film och hennes pappa jagar. H berättade att hennes pappas hobby är att städa.

Den nya kompisen svarade: ”Coolt.”

Coolt.

 

OK. Jag är en resonabel person. Jag är inte dogmatisk ifråga om ordval.

 

Man kanske kan kalla det coolt. Kanske.

Om man är fullständigt förvirrad. Eller… om man är som M.

Jag kan se honom för min inre syn: sittande som tioåring hemma hos en kompis, pratande om vad man vill göra med sitt liv. Av någon anledning ser jag dem sitta, storögda och med skrubbsår på knäna, på en vedlår. Varför vet jag inte. Tydligen tror jag att min man föddes på 1800-talet. Men iallafall. Jag ser kompisen säga, sådär som barn gör: ”när jag blir stor tänker jag aldrig städa iallafall”. Och så ser jag glimten tändas i M:s ögon. Glimten. Den första föraningen. Vansinnet som glimmar till, tittar fram, bara en kort sekund. Bara medan han tänker på att när han blir stor kommer han att få bestämma själv, städa så mycket han vill. Så ofta han vill. Bara en kort sekund, sedan är glimten borta. Men den fanns där.

DEN FANNS DÄR.

Ni ser det också, va?

Det är så att man ryser.

Men.

Sådan är han.

Han hade säkert också sagt ”coolt” om städning.

 

Folk som använder det ordet om en aktiviteten är sålunda: antingen ytterst förvirrade eller stöpta i exakt samma form som M.

 

Så nu vet jag inte om jag skall försöka adoptera henne eller hindra henne från att någonsin komma hit igen.

Hm.

 

Jul 032013
 

Man tolkar livet efter de erfarenheter man bär med sig. Det vet alla.

Det är inte ens ett kontroversiellt uttalande. Alla vet det helt enkelt.

Jag kanske tolkar din vänliga vinkning till mig som en trevlig händelse i vardagen medan din sura granne ser den som ett ironiskt uttryck.

Man vänjer sig vid att tyda saker på ett visst sätt.

Så: ALLA vet det här. Det är inget vi behöver diskutera. Det vi har varit med om styr hur vi uppfattar saker.

Idag ville jag nämligen i största välmening städa lite bland A:s grejer.

En viktig faktor i röran som utgör A:s rum är små fåniga reklamblad från Lego som trillar ur bruksanvisningarna. Bruksanvisningarna är A:s vanligaste kvällslektyr. Han läser dem som andra läser deckare – med ögat öppet för ledtrådar – med största spänning – med en maniskhet som man annars bara hittar hos fjortisar på sminkavdelningar. Hans säng är fullständigt full av legobruksansvisningar.

Och i sina bruksanvisningar har Lego börjat sticka in små fåniga och rikt kolorerade reklamblad för andra Lego-produkter. Glada och glatta far de runt som prassliga höstlöv och lägger sig som ett multnande täcke överallt på golvet.

Och när jag berättade för A att jag skulle städa bad han mig särskilt att ta hand om dem, vilket jag förstås lovade att göra.

Och då tänkte han tydligen på ”ta hand om” sådär som man gör när man tittar på Bambi och små snälla djurprogram där alla är vänner.

Själv tänkte jag på ”ta hand om” sådär som man gör när man tittar på Sopranos.

Det är bara för att jag är en typisk representant för min generation.

Och just nu försöker jag lugna A genom att med min mest milda stämma hänvisa till sanningen ovan: Hur man tolkar saker beror på vilka erfarenheter man har. ‘

Mm. Men nu undrar jag bara varför hans del av diskussionen påminner en hel del av ett avsnitt av West Wing medan min del av diskussionen skulle kunna vara hämtad från Fåret Shaun.

Maj 242013
 

Jag sitter vid min dator och M vid sin.

M: Det är ju inte det att jag vill kritisera din blogg. Den är ju lite smårolig och så.

jag: Åh tack.

M: Men den handlar ju egentligen inte om någonting viktigt.

jag: Den handlar ju en hel del om dig älskling.

M: Jajaja. Det är det jag menar. En massa sådana saker. Om jag hade en blogg…

jag: Javisst älskling.

M: Jag skulle faktiskt kunna ha en blogg.

jag: Mm.

M: Jag skulle vara en jättebra bloggare.

jag: Säkert.

M: Om jag bara inte tyckte att det var fånigt att blogga.

jag: Det är ju den saken förstås. Men. Du kan ju ha en blogg om hur töntigt det är med bloggar.

M: … fast det är ju ologiskt. Jag får skriva om något annat.

jag: Din underbara fru kanske?

M: TRÅ-kigt.

jag: Dina fantastiska barn då?

M: Blahablaha. Sådana bloggar är så tråkiga. Vet du vad jag gillar för bloggar?

jag: Traktorbloggar?

M: STÄDbloggar!

jag: Städbloggar. Förstås.

M: Ja! Städbloggar. Det vore toppen. Man kan berätta om sin städning och alla sina redskap och hur man tänker när man bestämmer vilken ordning man skall städa olika saker i.

jag: Ordning?

M: Ja! Jag menar: Skall man börja med det roligaste eller sluta med det roligaste? Vill man liksom få ta små glädjeskutt när man börjar städa eller vill man spara det bästa till sist?

jag: Vad är egentligen roligast när man städar då?

M: … det är svårt att välja… det finns så mycket… men alltså det är klart att jag är ju svag för själva golvytorna. När allt är undanplockat och dammat och man bara får gå loss på golvet med sin svabb. Det är frihet det.

jag: Det är det?

M: Japp.

jag: Men då får du ju alltid göra det sist. Du kan ju inte börja med att svabba golven eller?

M: Nä…. men det finns ju mycket roligt som man kan börja med! Man kan börja med själva sorterandet om man vill. Det är kul.

jag: Sorterandet?

M: Ja du vet. Man liksom tar alla –

jag: OK. OK.  Men alltså jag tror inte att det finns så många städbloggar.

M: Perfekt! Ett tomrum på marknaden. Då blir jag först! ALLA kommer att vilja läsa min blogg.

jag: … eh. Kanske.

M: Jag kanske får – vad är det du säger nu då? FÖLJARE! Ja! Vi kanske kan bli ett helt gäng som bloggar om städning. Vi kan byta tips med varandra! Vi kan prata om hur jobbigt det är när våra familjer är i vägen när vi vill städa. Vi kan ha CYBERRENT! Vi kan ha tävlingar om vem som har mest städat oftast. Och handikappsystem beroende på hur många husdjur man har och barn och fruar och –

jag: Ja älskling.

M: Det är ju så bra det här!

jag: Mm.

M: Jag funderar på om jag skall börja blogga nu direkt.

jag: OK. Det finns flera bra gratisportaler som jag kan tipsa dig om.

M: Fast det är ju bara det att jag såg att det var lite dammigt under pianot. Och spegeln på lilla toan borde nog putsas lite. Och –

jag: Du menar att du står och väljer mellan att städa och att blogga om städning?

M: Ja. Existentialistiskt va?

jag: Nä.

M: Hm. Om jag städar nu så får jag ju lite bra material som jag kan blogga om sedan.

jag: Mm.

M: När det inte finns något mer att städa.

jag: Det är lite som om jag skulle säga att jag skulle blogga när det inte fanns något mer att tvätta.

M: Men du vet om jag inte städar så har jag inget att blogga om.

jag: Men om du städar har du ingen tid att blogga.

M: Ah. Det är väl därför det inte finns så många städbloggar. Förstås.

jag: Vi kanske kunde skaffa en sådan där självgående dammsugare så skulle du ha tid att blogga.

M: Ähum. Älskling. Den här diskussionen trodde jag att vi hade haft.

jag: OK.

M: Det blir inte ordentligt dammsuget om det inte görs av en person. En person med känsla för de öppna ytornas speciella behov.

jag: OK.

M: DU skulle kunna städa så skulle jag ha tid att blogga. (paus varunder vi stirrar på varandra) Hahahahahaha!

jag: Hahahhahaha!

M: Åh jag har den bästa frun.

jag: Det har du sannerligen.

M: Du skulle aldrig ta ifrån mig mina små nöjen.

jag: Jag skulle aldrig gå ivägen för din städning nej.

M:Så. Du får…  Hälsa bloggosfären att jag gärna skulle blogga lite om städning men att omständigheterna förbjuder det. Haha! Hörde du? Om-städning-heterna förbjuder det! Haha! Jag BORDE faktiskt blogga. Städhumor!

Ja. När jag tänker på saken är det möjligt att han faktiskt skulle behöva blogga. Han behöver definitivt hitta någon annan att dra de där skämten för.

Maj 162013
 

Jag skrattar fortfarande alldeles vanvettigt mycket varje gång jag tänker på det här. Det är mer än en vecka sedan. Och ändå denna lust att garva okontrollerat. Det är roligt att spontant bara utbrista i glädjefnatt såhär på blanka torsdagseftermiddagen så jag tänkte dela med mig av källan till mig fröjd.

Det var när jag var på utvecklingssamtal om E.

Eftersom det här är min blogg och ingen kan hindra mig från det tänker jag ta några rader till att skryta om att hon fick massor av beröm för sina vänskaper och sin intelligens och fantasi och allt sånt.

Men. Det är inte därför jag brister ut i vilda paroxysmer varje gång jag tänker på samtalet. Utan så här:

Mot slutet av samtalet berättade dagispedagogen att E är bra på att plocka undan efter sig. När hon har avslutat en aktivitet går hon och sätter undan pusslet, eller rensar undan alla dockkläderna, eller vad det är innan hon går och hämtar nästa grej. Och då lutar sig käraste P, vår älskade dagisfröken, fram över bordet och säger:

-Jag tänker att det är väl så att det är för att ni har fyra barn. Så ni har någon slags militärdisciplin hemma som gör att alla automatiskt plockar undan. Annars skulle ni väl inte kunna hålla det så städat hemma. Eller hur?

Ja. Eller hur.

ELLER HUR.

Hur kan man lyckas ge en så totalt diametralt uppseendeväckande skrämmande fullständigt verklighetsvidrigt fel uppfattning till en person man träffar varje dag? Hahahahahaha!

För att vi har så enormt städat hemma liksom. Militärdisciplin. Liksom.

Hahahahahahahaha! Även här och nu när jag sitter vid datorn och skriver detta flabbar jag mig svettig.

Åh jag älskar Fröken P.

Men jag kommer inte att bjuda hem henne på middag.

Det faktum att det finns en person i världen som tror att vi har en militärisk kadaverdisciplin OCH dessutom extremt väldstädat hemma. Det faktum gör att vi aldrig kommer att bjuda hem henne.

Apr 302013
 

jag: Vad är ditt favoritord?

M: ”Våren”.

jag: Ja det är ett fint ord.

M: Vad är ditt favoritord?

jag: ”Tvättberg”.

M: Det värsta med dig är att det inte är ett ironiskt svar.

jag: Tja. Du vet. Vad kan jag säga? Det är ett bra ord. Massor av trevlig nytvättad tvätt.

M: Alltså de flesta menar smutsig tvätt när de säger tvättberg.

jag: Smutsig! Ha! Inte i våra tvättberg! Våra tvättberg luktar gott och är mjuka och sköna. Mer som böljande vårkullar än berg faktiskt.

M: Ibland vet jag inte om du existerar på riktigt.

jag: Vadå?! Du älskar ju att storstäda.

M: Jag älskar att – det är en helt annan sak. Det är bra att städa. Man tänker bra när man städar.

jag: Eller när man tvättar… jag sade just till en tjej när vi var på Valborgsbrasan –

M: (börjar skratta)

jag: Jag har inte ens kommit till poängen än.

M: Jag vet. Men det är Valborg.

jag: Öh. Obviously. Ja.

M: Jag vet inte hur du firade Valborg när du var yngre.

jag: Nä.

M: Men jag tror inte att du hade en långrandig diskussion om vilket som var sundast: att gilla att tvätta eller att gilla att storstäda.

jag: Inte vad jag kan dra mig till minnes.

M: Så det känns lite medelålders det här.

jag: Det är mer valborg med tvätt än med städ i alla fall.

M: Aldrig! Man vårstädar ju! Men man vårtvättar ju inte direkt.

jag: Men det finns en säsong för att börja hänga ut tvätt. Då doftar den ännu godare. Så mycket mer Valborg än så kan det inte bli.

M: Jaså? Men mina fina moppar har en champagnegalopp på nybonade golv.

jag: Jaha! Men min kära tvätt åker forsränning i tvättmaskinen!

M: Och super och vinglar omkring kan jag tänka mig.

jag: Min tvätt är helt nykter! Det är dina städredskap som lullar omkring som alkisar.

Paus.

M: Kan vi gå tillbaka till början av det här samtalet? Jag vill börja om.

jag: Jaha…

M: Jag vill ändra mitt favoritord.

jag: Till ”storstädning”?

M: Till ”absurditet”.

jag: Hm. Bra faktiskt. Det är ett bra ord det med.

M: Jag älskar absurditet mer än jag älskar våren faktiskt.

jag: Då måste du älska dig själv och dina storstädningar.

M: Eller kanske framför allt dig och din logik.

jag: Åh! Juste! Tack!

M: Hm.

jag: Eller. Vänta lite. Eller. Eller. Vänta lite.

M: Hm.

 

Men allvarligt. Vad finns det att hmma om? Man får ta sina kärleksförklaringar där man kan få dem.

Feb 252013
 

A ligger i en fåtölj och ser blek ut. M sitter vid sin dator. Själv sorterar jag strumpor vid köksbordet. Det hör visserligen inte till historien men det är ändå något med strumpsortering. Så fort man nämner det smyger sig en mysig och liksom ljuv atmosfär in i berättelsen.

A: Jag är så trött pappa! SÅÅÅÅ trött! Jag orkar inte göra n å g o n t i n g!

M: Ojdå.

A: Jag orkar inte ens leka med Lego. Jag orkar inte ens rita! Jag orkar inte ens ÄTA!

M: Ojdå.

A: Det enda jag kanske kanske kanske skulle orka lite lite grann är att spela på surfplattan.

M: Det låter verkligen som att du är däckad.

A: …eller kanske lite på wii.

M: Så du orkar inte städa då?

A: Jag är så svag liksom.

M: Vad tråkigt för det är ju nu det är städdags.

A: Men jag är så trött!

M: Men man missar så mycket om man inte kan vara med på städningen. Man missar att få se hur det blir rent och fint och man missar att få planera var man skall ha sina grejer. Man missar till och med dammsugningen! Den älskade du när du var liten.

A: Alltså. Pappa. Jag vet. Jag gillar verkligen VERKLIGEN att städa. Men nu är det det här med att jag är sjuk.

M: Stackars liten! Vad synd att du går miste om veckans roligaste stund.

A: Ja.

M: Finns det inget jag kan göra för dig?

A: … tja. Det var ju det där med surfpl–

M: Jag kanske kan städa åt dig?

A: GÖR du det? ÄR du så snäll?

M: Ja.

A: Vad fi-

M: Fast det är ju bara en sak.

A: Vad?

M: Alltså jag städar gärna åt dig för jag älskar ju att städa. Det vet ju du.

A: (med en röst som vibrerar av drömkänsla. Kan det här verkligen hända? Hans pappa är ju förvisso städgalen. Men är det sant? Står han på gränsen till att både slippa städa och få spela extra på surfplattan? Finns det dagar som är så bra?) Vad är det då pappa? Vad är det för sak?

M: Alltså ibland när jag städar så blir jag nästan lite städgalen. Jag får liksom mani säger mamma.

A: O… K…

M: Och då städar jag så totalt supermycket etralänge.

A: Det går bra.

M: Och då gör jag så infernaliskt rent så du kan spegla dig i golvet.

A: Mm.

M: Och då tar jag fram alla extratillbehör till dammsugaren.

A: OK.

M: Och flera extra skurutrustningar och sånt.

A: OK.

M: Och så putsar jag och polerar och skrubbar och tvättar och rengör och dammar och putsar och polerar…

A: Ja.

M: Och då när jag är igång som mest kanske jag tycker att det är så roligt att jag börjar städa åt H och S också.

A: Det var ju snällt.

M: Och då kommer de att komma springande och vilja spela surfplatta.

A: Hm.

M: Och då eftersom du är så svag och utarmad så kommer de att ta ifrån dig surfplattan.

A: Va? Nejdå jag kan nog –

M: Och du ligger där – blek – sjuk – vacklande. På det yttersta av dina krafter. Du sträcker dig efter surfplattan. Du kan inte ta den. Du famlar. Du försöker. Men du orkar inte. Men! Så kommer den! Extrakraften! Superkraften! Plötsligt – när du tänker på hur roligt det är med spel – så får dina muskler nya superkrafter. Du känner hur energin väller tillbaka in i kroppen. Du grabbar tag i surfplattan. Du har den! Du har segrat! Och då kommer jag.

A: Eh.

M: Och du vet ju hur det är med mig. Jag älskar att städa. Jag formligen NJUTER av att städa.

A: Ah.

M: Jag tycker så mycket om att städa att jag hellre gör det än NÅGOT annat.

A: Eh.

M: Förutom en sak. Och då när jag ser hur du har kämpat den goda kampen och överkommit din sjukdom och din svaghet – allt för att nå fram till den fantastiska surfplattan – då vet du ju vad som kommer att hända.

A: (med viss plötslig oro) Eh…

M: Jag kan försöka hejda mig men jag kommer inte att kunna göra det.

A: Eh…

M: Jag MÅSTE bara få dra det mest pappiga pappaskämt du någonsin har hört om ditt kämpande för att få surfplattan.

A: (tystnad)

M: Du vet ju hur det är. Det är det ENDA jag bryr mig om mer än städning. Så jag kommer att bryta städningen och stå där och kläcka jättedåliga skämt tills ni blir så frustrerade att ni –

A: Jaja. Jag går och städar då.

M: Men vänta! Du har ju inte hört skämtet jag tänkte ut.

A: Det är OK pappa. Du kan berätta det för mamma eller något.

M: Men det är jätteroli-

A: Pappa det hade gått så jättemycket fortare om du bara hade sagt att jag måste städa innan jag använder surfplattan.

M: Men det hade inte varit lika kul.

A: JO det hade det.

M: Inte för mig.

A: Det är för att bara du gillar din humor.

M: Yes!

 

Jan 182013
 

Jag blir riktigt stolt när jag kan konstatera att barnen tar emot beskedet om att det är dags för en grundlig städning av deras rum med jämnmod.

Eller nej. Det gör de i själva verket inte alls. Det är bara som jag skriver för det är roligt för mina händer att få skriva den meningen en gång.

I själva verket blir de så där arga som de alltid blir när städning kommer på tal. Och då skall jag berätta för er att vi har testat de flesta pedagogiska metoder för att försöka förljuva själva städprocessen. Vi har städat till musik. Vi har spelat städspelet. Vi har tävlingsstädat. Vi har städat i alfabetisk ordning (OK, det är bara jag som tyckte att det var en bra idé men jag tycker det är roligt och givande. Man får träna på alfabetet samtidigt. Och så får man en viss knäppighet i sin städning – bara det är värt mycket. En knäppighet som – det är det som är själva poängen – är organiserad. Toppenkul! Men som sagt: jag har hittills inte hittat någon annan som tycker att det är en bra idé).

Ingen av dessa städtekniker har dock någonsin ingjutit någon typ av livsglädje i själva städningen. Den här gången tappar jag tålamodet med deras upprörda protester och säger till dem:

-Alltså. Vi måste städa. Alla måste städa och ingen tycker att det är roligt. Om vi inte städar så slammar det igen och hur kul är det? Man MÅSTE bara städa ibland. Visst. Det är tråkigt. Men! Man MÅSTE kunna ha tråkigt också.

Barnen bleknar. Påtagligt. Deras ansiktsuttryck, som förut var upproriska, blir nu i ett slag mer nollställda. Som när man har fått en plötslig och obehaglig chock av det livsomstörtande slaget. De tittar på varandra. Sedan tittar de i golvet.

Det blir A som för deras talan.

-Men mamma. OK – vi kan städa. Men måste vi ha tråkigt? Allvarligt! Måste vi det? MÅSTE pappa stå bredvid och berätta sina skämt medan vi städar? MÅSTE det vara så?

-Öh.. nä. Det var inte så jag menade faktiskt. Så klart han inte skall. Jag menade bara att ma-

-OK! säger A och man ser hur livet och blodet rinner tillbaka i hans hjärna. De andra barnen börjar också andas igen. OK! Vi städar. Vi städar gärna! Bara inga pappaskämt!

De försvinner iväg.

-Fattade du det där? frågar jag M. Alltså hur de kunde tro att –

-Jag vet bara att jag har räddat städningen! säger han belåtet. Det är JAG som har räddat städningen! JAG! Med mina pappakrafter.

-Dina pappakrafter som alltså är att – att du kan låta bli att dra roliga historier?

-Ja. Det är en väldigt svår kraft att behärska. Men det går. Jag kan.