Okt 212012
 

Den underbara känslan att komma hem från sjukhuset. Att se familjen komma gående emot mig i sjukhuskorridoren för att hämta hem mig var lite som i en sådan där mäktig hjältescen i en rymdfilm när alla astronauterna kommer gående tillsammans… alla mina hjältar på samma gång.

Att komma hem var lite som att  – tja – ni vet hur det är – som att man aldrig varit borta. Känslan av vanlighet – underbar ljuvelig vanlighet.

Men ett och annat bevis på att jag varit frånvarande under helgen finns ju.

Kärvänliga husdjur. M som skrattade åt vartenda ett av mina skämt – även de dåliga – och E som gick och visade mig var min säng är. A som håller min hand hårt hårt och inte vill släppa utan sitter och säger ”jag är glad att du är hemma mamma verkligen glad att de inte skall operera dig en gång till nu”. H som har pysslat ihop allt hon kan komma på – ett kort – en ”snickerigrej” – små blommor – allt för att säga ”välkommen hem”.

Och så S… S som kom och visade mig sin läxa…

S har lite svårt för vissa bokstäver – de så kallade dyslexibokstäverna. Och S:s far har samma problem. Så S hade en skrattgråtig berättelse att berätta om hur han ville skriva i sin läxa att hans skola var ”bäst i Enköping”. Första versionen – författad av S själv – löd ”pest i Enköping”. Men då hade hans far upptäckt att det såg lite fel ut och bett S rätta: ”däst i Enköping”. Och det kan ju förstås en skola vara – om den har ätit lite för mycket middag eller så. Och hur S hade avvaktat mitt omdöme eftersom hans fröken gärna vill att det skall vara rätt och hur jag lyckades hjälpa honom att få ihop det med rätt stavning – och då – och då –

Och då utnämnde S mig till ”bäst i Enköping”.

Det är faktiskt min familj som är bäst i Enköping.

 

Sep 202012
 

Viktiga upplysningar i umgänget med en irriterad person:

När du försöker prisa den irriterade personens val av kläder eller frisyr är det fjäsk. Alla skämt är förolämpningar. Och varje gång den irriterade personens brorsor andas är det tydligt att de gör det enbart för att mucka gräl.

Därför bör man som förälder inse att varje kommentar är extremt förargelseväckande. Även beröm. Särskilt beröm. Det fattar alla kloka föräldrar.

Fembarnsföräldrar som vi borde ju ha hunnit bli kloka vid det här laget.

Men eftersom både M och jag gick förbi vår anteckningstavla i hallen minuterna efter varandra, och eftersom båda gav exakt samma kommentar till det budskap som stod skrivet där, och eftersom kommentaren ifråga var  ”Helt rättstavat! Bravo!”, så kan man nog sluta sig till att vi inte är så kloka som vi borde vara. ‘